2000-talets inledande år har till stor del varit sovrumspopens glansdagar. Internet och alla dess informationsflöden har gjort det möjligt för vem som helst att bli stor över en natt – och allt som behövs är (i princip) en bordsmikrofon. Jag pratar om den luddiga benämningen lo-fi. Jag kanske är på hal is nu, men den initiala tjusningen över att vem som helst kan spela in musik med vad som helst verkar ha dött ut. Sovrumspopen existerar fortfarande, men dess frontfigurer Ariel Pink, Washed Out och senast Ducktails har alla tagit steget in i en riktig studio. Kanske är vi i en musikalisk vändpunkt, där reaktionen på lo-fi helt enkelt blir… hi-fi? Men mitt i all denna lo-fihysteri finns Unknown Mortal Orchestra. De albumdebuterade 2011 med ett utmärkt album som nödvändigtvis inte behöver klassificeras som lo-fi – det intressanta här är utvecklingen till detta album, II. Där de flesta andra ständigt förbättrar sina inspelningsmetoder verkar Unknown Mortal Orchestra snarare ha försämrat dem. II är rent ljudmässigt en superplatt skiva – ljudmixen har i princip inget tryck alls. Detta gör II till en svårare att skiva än debuten, men likt större delen av lo-fihjälten Ariel Pinks diskografi är belöningarna desto större.
II börjar med att frontmannen Ruban Nielsons stämma sveper in som en våg; ”isolation can put a gun in your hand” sjunger han på From The Sun samtidigt som den lekfulla melodin är den mörka, surrealistiska textens motpol. Albumets första singel, Swim and Sleep (Like a Shark) är en av gruppens mest fullfjädrade poplåtar hittills. Albumets bästa spår, The Opposite Of Afternoon, är med dess oförglömliga melodi en central punkt på albumet. ”Bones are broken, veins are open” sjunger Nielson och verkar porträttera en hektisk natt – eller vad som nu är eftermiddagens motsats.
Problemen med II tar fart på dess andra halva. Låtarna blir svagare och de längre instrumentala delarna ställer högre krav på lyssnaren. Monki är albumets lågvattenmärke – dess 7 minuter är i överkant och albumet saknar minnesvärda ögonblick. Albumets avslutning är desto starkare. Secret Xtians med dess tydliga The Beatles-influenser avslutar albumet med en glad ton – vilket nödvändigtvis inte är speciellt renpresentabelt för resten av skivan.
Trots att ljudmixen har skalats ner har gruppens emotionella slagkraft utvidgats kraftigt. Ruban Nielson är knappt en musiker – se han istället som en surrealistisk målare. På II målar han en tavla fylld med ångest, kärlek och ensamhet.