Unknown Mortal Orchestra bildades som ett källarprojekt av exil-Nya Zeeländaren Ruban Nielson och var aldrig tänkt att bli mer än så. Efter två kritikerrosade album är det fortfarande ett källarprojekt, även om bandet expanderar i livesammanhang. Denna gång har Nielson lagt gitarren åt sidan för att istället utforska synthen, utan att egentligen låta särskilt synthig. Multi-Love är verkligen inget elektroniskt album, utan användandet av synthar är snarare en del av den förändring som bandet genomgått till årets släpp – produktionen har utvidgats och låtarna vässats till. Multi-Love är både Unknown Mortal Orchestras mest mångfacetterade och svåra album, men också deras mest kompletta.
Den största skillnaden mellan 2013 års II och Multi-Love är att Nielson börjat bry sig om produktionen. Den charmiga lo-fi-bräckligheten som präglat tidigare släpp finns kvar, men bakom döljer sig så mycket mer än tidigare. Här finns blås, knasiga synthljud och krispiga trumljud inspelat med mer tanke och omsorg än tidigare. En bra produktion gör inte ett helt album, utan även Nielsons låtskriveri har slipats till och onödiga gitarrsolon har valts bort för att tjäna albumets helhet. Råfunkiga Can’t Keep Checking My Phone är ett exempel på en slipad juvel. Hade samma låt släppts på II till exempel, hade den varit malplacerad och utan samma substans. Detsamma kan sägas om Necessary Evil, vars krämiga blås hör till årets bästa användande av just blås i ett popsammanhang.
Nielson själv har sagt att han upptäcker att det han har skrivit om handlar om honom själv först sex månader efter han har skrivit någonting, och inte att det är surrealistiskt som han trodde när han skrev det. Många av texterna på Multi-Love behandlar Nielsons val att under en tid testa på att leva polygamt, och allt som hör därtill. ”Multi-Love has got me on my knee/ We were one, then become three/ Mama what have you done to me / I’m half crazy” sjunger Nielson på titelspåret. Det är både ett funkigt och självutlämnande album, detta.
På Multi-Love pushar Unknown Mortal Orchestra gränserna för hur psych kan låta samtidigt som vi får en inblick i hur det är att vara Ruban Nielson. Det här är inte bara Unknown Mortal Orchestras bästa album, utan också ett av de bästa i genren de senaste tio åren – njut.