Fyra välklädda herrar från New York City är åter i ropet. Det är polotröjor och egyptiskt bomull i skjortorna om Vampire Weekend får välja. Det är dressat och mjukt, precis som musiken. Inledningen av 00-talet kantades New York mycket riktigt av skinnjackor, garagerock och punkig indierock. Band som The Strokes och Yeah Yeah Yeahs hade staden i ett järngrepp och skapade de stora rubrikerna. Även om båda släppt nytt under 2013, men vem har inte gjort det, är deras ljudkulisser inte lika förkroppsligade av stadens pulserande liv. Helt uppslukade av Mad Mens klädkoder badar New York i 60-talet och pop med afrobeat. Vampire Weekend har inte bara kommit att bli en av stadens nya pionjärer, de har kommit att bli några utav vår generations främsta popsmakare.
Från bombastiska A-Punk till bandets nya Diane Young är det inte milavstånd. Men bortom en Ezra Koenig som skriker ut ”baby, baby, baby, baby” finns det ett större djup i det mörker som Vampire Weekend vandrar. Texterna som cirkulerar kring död och tveksamhet må inlindas i sommarflörtiga melodier. Men det här är ett album från ett band som mognat. Och nej, det betyder inte alls att de tappat allt vad lekfullhet innebär, kvar är precis som vanligt bandets tydliga flört med Afrika.
Ezra pratar om bandets tre album som en serie och när bitarna faller på plats känns det som att Modern Vampires of the City är vad de strävat efter från första början. Missförstå mig rätt nu, jag tycker bandets tidigare album håller extremt hög klass, men nog är det så att Modern Vampires of the City sträcker sig längre, framförallt som album. En aning mer luftigt och dynamiskt som tillsammans med känslan av spontanitet går som en röd tråd från inledande Obvious Bicycle till de sista ackorden i Young Lion. Däremellan hinner de dessutom servera det melankoliska lugnet i Step. Det vemodiga pianot och arrangemanget flätas ihop med Ezras hårresande stämma. När falsetten peakar är det som balsam för själen.
Skivans absoluta höjdpunkt stavas Hannah Hunt. Dess välsmorda slingor, inre lugn och en blottad bröstkorg till Ezra Koenig gör det här till bandets kanske vackraste stund hittills. Med textrader som ”if I can’t trust you then damn it Hannah/There’s no future, there’s no answer/Though we live on the US dollar/You and me, we got our own sense of time” spottar de vardagsrealism i ansiktet på oss. Hur många praliner de än pungat ur sig har de aldrig mäktat med att ljudfiera pop så tidlöst som på Modern Vampires of the City. Om vi inte sagt det innan så är det dags att säga det nu – det är er tid Vampire Weekend.
[ur Festivalrykten No. 05]