Vattnet Viskar
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

När det amerikanska metal-bandet Vattnet Viskar postat Roskildes affisch på sin Facebooksida har det båda gångerna efterföljts av kommentarer angående den oöverträffade bredd som festivalen erbjuder. ”Only in europe can you see Drake, Carcass, and Stevie Wonder on the same show”, påpekar ett av bandets fans. Medan USA-baserade giganter som Bonnaroo och Coachella inte så mycket som doppar en tå utanför det förväntade har Roskilde alltid haft kunskap inom tillräckligt många fält för att kunna erbjuda världens mest diversifierade artistuppställning. Under den andra kvällen gör ett av utbrytarnamnen från den förgrenande black metal-scenen sin första spelning på kontinenten. Vattnet Viskar har flugit in två dagar tidigare, spatserat runt lite i Christiana och går vid midnatt på Pavilion. Det tar några sekunder. Sen är de inte turister längre. Det tar några sekunder innan härdade danskar med Dark Funeral-patch och unga hoodiesbärande antiteser har släppt in dem i familjen.

Och varför skulle de inte göra det? Vattnet Viskars tremolo-gitarrer och Nick Thornburys gigantiska röst är en av de senaste årens mest intensiva extremmusik-händelser. I kväll är Thornbury, gitarristen Chris Alfieri och trummisen Seamus Menihane uppbackad av ytterligare en musiker på en elakartat vibrerande bas och som kollektiv organism känns bandet mer än fyrhövdat. De sliter sig mellan ursinnigt trampande hardcore, doom-ambient, lugna postrock-passager och en ljuslös metal och hinner ofta med alltihop flera gånger under samma låt. Efter att precis innan ha sett Mogwai vrida upp förstärkarna till elva med Rano Pano och Mogwai Fear Satan framstår Vattnet Viskars överlappande set som ett släktmässigt får konstruerat av svart materia.

Vattnet Viskar plockar från den lilla låda de äger, fiskar upp material från 2013 års debutalbum Sky Swallower och den föregående självbetitlade trespårs-EP:n. Mot slutet börjar Thornbury stampa så hårt i marken att pedalerna runt omkring honom flyger som vantar. På marken några meter bakom främsta raden sitter några och gungar mot varandra som om de lekte tuff-tuff-tåg. Bredvid pågår en liten men uppskattad moshpit. En kille som stått och hållit ett egengjort kors i luften under hela spelningen får till slut upp det på scenen, där Alfieri håller upp det till stort jubel.

Bandets svenska namn har ingen djup bakgrundshistoria men har sedermera kommit att representera deras kritiska syn på miljöpolitiken. Vattnet Viskar har sagts vara en nickning mot miljöns konstanta men passiva påminnelse om att vi sakta förstör den. I det ögonblicket då Alfieri triumferat viftar med korset har låten saktat in, och driver försiktigt framåt likt en porlande bäck. Så slutar de viska igen. Det är en av Roskildefestivalens starkaste stunder. Thornburys skrik som kontrast till lugnet. För att det finns för mycket som skaver, för mycket att avsky, för mycket att vara missnöjd över för att inte accelerera uppåt.