När Veronica Maggio utannonserade att det var dags för sjätte fullängdaren ljög hon. Den sjätte fullängdaren är nämligen inte en fullängdare – den är två halvlängdare. Tidsenligt, säger Maggio själv: i dagens musikklimat ”tar folk liksom inte in” ett helt album, så bättre då att dela kakan i två. Sagt och gjort.
Tidigare har Maggio släppt Tillfälligheter och Kurt Cobain, två braksinglar, fyllda av tre års ackumulerad energi och sprudlande av självtillit och sommarluft. Tvivlet från Den första är alltid gratis har fasats ut – Maggio är starkare och mer självständig än någonsin, kanske till och med för mycket så. Det finns inga frasiga kanter längre, allt är blankt och slipat, nästan för perfekt. Faktum kvarstår dock: baserat på Tillfälligheter och Kurt Cobain kommer Fiender är tråkigt att vara allt annat än tråkig, kanske rent av fantastisk.
Det börjar också så: fantastiskt. Mellan tillfälligheterna och Cobain ligger Solen har gått ner, en klassisk Maggio-ballad, fast i fräsch filmisk tappning, välavvägd och vacker. Likheterna med Jocke Berg-samarbetets förstfödda 20 Questions är tydliga, här och på resten av albumet: virveltrummor och svepande stråk, ljudbilden både luftig och rik. Till och med texten känns besläktad, för visst är avståndet kort mellan piller som tas för att stå ut och fraser som ”Jag har ingenstans att va’ / Bara tomma flaskor kvar”. Maggio blandar vardag med livets stora frågor som bara hon (och kanske Markus Krunegård) kan. Solen har gått ner imponerar och berör. Det är helt enkelt en jävligt bra låt.
Paradoxalt nog är det också det som är problemet med Fiender är tråkigt. Veronica Maggio går ut för hårt, smäller av alla fyrverkerier direkt och lämnar smällarna till sist. När det blir dags för refräng i plattans fjärde spår Jag kastar bort mitt liv spricker bubblan. En lovande vers och brygga mynnar ut i en hook som har alldeles för mycket gemensamt med, tja, Den svenska björnstammen och Bastille. Bastille! Det hela räddas måttligt väl av En timme till, albumets andra ballad och sista spår, som trots fler nödrim och mindre känsla än Solen har gått ner är en bra låt. Jocke Berg gör sig utmärkt som bakgrundssångare – men inte ens han kan rädda Fiender är tråkigt undan ett avslut som känns blekt i jämförelse med inledningen.
Det är mycket möjligt att del två av Fiender är tråkigt fyller i och kompletterar där första delen inte når hela vägen fram. Till dess är dock Fiender är tråkigt en EP och som EP är den ojämn. Bra, förvisso, men ojämn. Delvis majestätisk, delvis lite väl inställsam, blankpolerad och radiokåt. Det är med frustrerad resignation – det började ju så otroligt bra! – som man tvingas konstatera att känslan är halv. Kanske är det med flit. Med Maggio finns det, som bekant, inga tillfälligheter.