Vi måste prata mer om Roskilde

2011 gjorde jag mitt första besök på Roskilde efter att i åtminstone ett par år ha sneglat på affischen, men inte kommit till skott. Det där sommarjobbet var mer än fyrtio timmar i veckan och att ens tänka tanken att ha ledigt en vecka i juli, det fanns inte på tapeten. På sätt och vis kan man säga att de där åren av frustration över att ha missat LCD Soundsystem 2009 och Kanye West 2010 byggde upp en längtan och gjorde mig smått desperat att få besöka den danska åkern.

Väl på plats var det som att komma hem, en gemenskap som knappt går att beskriva. Någonstans mellan en ljummen Tuborg, folkfest och en nischad blandning har man skapat en frizon både för musik och människor – utanför mallar, boxar och topplistor. Det är något vi knappt kan se spår av på den svenska scenen som ter sig allt mer strömlinjeformad. I gammelmedia som det så fint kallas porträtteras Roskilde fortfarande som en lervälling. 2007 satte förvisso djupa spår hos många. Det sorgliga är att bevakningen sällan sträcker sig längre än denna déjà vu. Roskilde är fortfarande en rebell som spränger gränser och visar vägen, inte minst inom ramen för vad som kan och borde få stå på våra scener. 2016 samlades exempelvis den syriska nationalorkestern för första gången på fem år, och i år är visselblåsaren Chelsea Manning på plats för att prata om mänskliga rättigheter. Lägg därtill hundratals artister som fostrats på festivalens scener, där den inhemska stjärnan MØ kanske är det starkast lysande exemplet på en artist som klättrat från festivalens minsta till största scen. Vi kan rabbla historier i överflöd.