Vince Staples
Roskilde, 29/6 – 2016

När Vince Staples träder fram på Pavilion-scenen till de hårda tonerna av Lift Me Up är det framför ett fullpackat tält. Det är tydligt att artisten är en av festivalens mest intresseväckande namn. Vad som sedan beskådas inne i tältet kan närmast beskrivas som ett slagfält.

Ett av förra årets största hiphop-släpp var Vince Staples och hans mörka livsdokumentär Summertime ’06 (som landade på 24:e plats på vår lista över de bästa albumen 2015). Rapparen avverkar stora delar av det kritikerrosade albumet under sin spelning. Nämnda Lift Me Up dundrar igång en kommande timme av aggressiv och skoningslös show. Den skramliga basen i kombination med Staples ständiga pepprande av såväl rap som återkommande utrop till publiken att inte sluta ”go crazy” ger upphov till moshpits och en allmän aggressiv attityd hos publiken. Den hänsynslösa musiken som den tidigare Crips-gängmedlemmen levererar på sina verk skapar en lika hänsynslös inställning hos hans publik.

Men Vince Staples musik, och egentligen hela persona, sträcker sig väldigt mycket längre än enbart denna råa skildring av gängkriminalitetens baksidor som kan få igång vilken publik som helst. Förutom det närmast apatiska sättet att i sina texter behandla ämnen som polisbrutalitet och svek så besitter artisten också flera lager av personlighetsdrag och egenskaper som skapar en känsla av att han vet mer än dig – om egentligen allt. Med det Joy Division-inspirerande trycket (som är en del av artworket för Summertime 06’) på tröjan som är istoppad i sina Levi’s-jeans varvar rapparen sina låtar med mellansnack om jämställdhet och roliga kommentarer till publiken – utan att för en sekund skapa den ogenuina känsla av lökighet som enbart rappare kan lyckas med. Hans mjuka och slappa närvaro skapar en intressant kontrast mot urladdningarna till låtar som han framför. ”Jag vaknar fortfarande ibland och tänker: ’Är jag en rappare?’ Det är komiskt, rappare är värdelösa människor och nu är jag en själv. Man måste skratta åt det”, berättade han för Sonic Magazine. Han besitter en insiktsfull och ofta komisk självkänsla som gör att han exempelvis vågar säga att 90-talets hiphop-vurmande går för långt.

Den skoningslösa starten på spelningen tappar dock mycket av sin kraft under spelningens gång. Inte ens Roskildepubliken lyckas hålla upp den råa aggressiviteten under hela showen. Efter en handfull låtar sugs musten till stora delar ur publiken – men egentligen bara för några minuter. Den första delen av showen, som främst avverkade låtar från Summertime ’06, når ett avsnitt där Staples spelar några av de samarbeten Long Beach-sonen har skapat utanför sina egna verk. Efter att återigen fått igång publiken med en av kvällens höjdpunkter – Flume-samarbetet Smoke & Retribution – så berättar rapparen att han vill spela något nytt för oss. I hopp om att få höra smakprov från den kommande EP:n Prima Donna, som i hans stora The FADER-intervju har beskrivits som ”psychedelic gangsta rap blues that you could play at 2 a.m. at an underground rave” och som James Blake och DJ Dahi nämns som producenter för, får vi istället något besviket nöja oss med det purfärska Claims Casino-samarbetet All Nite. Den stenhårda inställningen hos publiken är visserligen tillbaka, men det ligger ett lätt moln av besvikelse hos den kräsna delen av publiken.

Rapparen avslutar showen med Blue Suede och en kaskad av moshpits uppenbarar sig framför mig. När jag går ut från spelningen ligger människor utslagna runt tältet – det känns som att jag precis varit med om hipstervarianten av det omtalade Game of Thrones-avsnittet vi såg för två veckor sen. Men framförallt känns det som att Roskildefestivalen är igång på riktigt.