På samma gång som en ständig förändring strömmar igenom varje gitarrton och trumslag, har Warpaint gjort sig ett namn med en ytterst konsekvent indierock. Den är melankoliskt tröstande, försiktigt dansant och alltid lika unikt färgstämplad av den amerikanska kvartetten. Det är musik som på gott och ont sällan har överraskat, men som med nya skivan faktiskt bjuder på outforskade sidor av LA-bandet.
Under tidsperioden mellan att senaste albumet Warpaint släpptes till att skapandeprocessen med Heads Up drog igång, har de enskilda medlemmarna i bandet gett sig ut på diverse soloprojekt. Basisten Jenny Lee Lindberg släppte ett soloalbum och trummisen Stella Mozgawa har medverkat på diverse andra artisters musik, bland annat Kurt Vile, Kim Gordon och Cate Le Bon. Kanske är det på grund av dessa ytterligare kreativa utlopp som den nya skivan känns mer variationsrik och helgjuten än tidigare album. Oprövade inspirationer har fått blomma ut och dessa begränsas inte längre av den speciella gruppdynamik som bandet har. Bandmedlemmarna förklarar att de inte längre står fast i sina tilldelade stationer – gitarr, bas, trummor och sång – utan att de i stället rör sig mellan dessa, med musiken som utgångspunkt snarare än instrumenten. Denna lekfullhet märks av. Första singeln som släpptes var passande nog New Song och här sipprar en ny slags fantasi igenom melodislingorna. Det är funkigare än någonsin och när den omedelbara aversionen mot att ett band experimenterar med nya element har lagt sig blir det uppenbart – New Song är deras första popdänga. Med noggranna steg närmar sig Warpaint någonting nytt.
Kanske är det avsaknaden av en röd tråd i deras utveckling som håller det flytande. I de många inspirationer som Warpaint visar upp på albumet finns enbart välarbetade musikstycken, där gränsen är utsuddad mellan vad som är lånat och vad som är bandets eget. I varje låt kan påverkningarna spåras, när ton för ton luckras upp, men de är mästerligt gömda bland melodierna. Finessen ligger i att receptet ser annorlunda ut i varje verk och det är dessa olikheter låtarna emellan som ger Heads Up sitt djup. I stället för att helhjärtat satsa på förändring med en och samma tematik, leker Warpaint med olika nyanser och försöker täcka så mycket som möjligt med de elva låtar som finns på albumet. Förutom pop finns det även en svag eftersmak av psykedeliskt i Heads Up, som tar större plats än tidigare. Denna är tydligast i Don’t Let Go där den smyger sig på och trappas upp allt eftersom. Här för Mozgawas trummor tankarna till det tidiga Tame Impala och gitarrerna är mer distade än någonsin förut. Också i Above Control bildar de många olika komponenterna en drömsk ljudbild och Emily Kokals gitarrspelande är lika stillsamt genialt som vanligt, fast på ett nytt sätt.
De typiskt dröjande tonerna finns dock kvar och Warpaint är genomgående lojala mot sin trolska ljudbild. Denna återfinnes speciellt i By Your Side där den skarpa basen trängs bland kusliga slingor och perfekt utarbetad körsång. Den breda variationen mellan låtarna bildar ett album som blir en slags hybrid mellan det gamla och det nya Warpaint. Med Heads Up skapar gruppen någonting som varken överger garvade fans eller skrämmer bort noviser. En mognad rör sig bland albumets toner, men inte en allvarlig sådan – detta djup består snarare av en växande självkännedom. Skivan är både mer nyanserad och mer komprimerad än någonting gruppen tidigare gett ut och låtarna genomförs med en rutinerad exakthet på snudden till koncist, men utan att bli avklippta sina vingar. Heads Up är trots nya ingredienser och tillsättningar inget skenande experiment, utan en väl avvägd färgpalett där Warpaints unika toner har värmts upp med åren.