Warpaint
Roskilde, 28/6 – 2017

Vid det här laget har Warpaint tillbringat tre album med att bygga upp och plocka isär sin abstrakta artrock – förra årets Heads Up rymde den mest topplisteaspirerande musik de någonsin skrivit, där i synnerhet förstasingeln New Song placerades mil ifrån debutens Radiohead-komplex. Precis som de lågmälda 10-talsfenomenen Beach House och The xx är Warpaint svårintegrerade i ett festivalsammanhang, men har också lyckats expandera sitt låtskrivande i takt med de allt större scenerna. Kvartetten spelade senast på Roskilde år 2014, men i år har de oddsen emot sig när de intar festivalens Arena-scen. Speltiden är satt så tidigt som klockan 18, tältscenen släpper in ljus, hypen har kommit av sig – men i stället ägnar man resten av tiden åt att bevisa varför vi brytt oss från första början.

Bandmedlemmarna själva verkar ha tillbringat det senaste året åt samma sak. Tiden mellan Warpaint och Heads Up rymde flera sidospår: basisten Jenny Lee Lindberg släppte soloalbum, medan trummisen Stella Mozgawa spelade med Cate Le Bon, The xx och Kurt Vile. Efter 13 år som band lyser Warpaints dynamik hur som helst lika självklar som någonsin. Som rockband verkar de mest vilja tonsätta sina egna vänskapsband, där också de mest komplexa arrangemang sammanstrålar till någonting holistiskt. Genombrottslåten Undertow fyras iväg betydligt större än sina få beståndsdelar, och det långa avslutande gitarrsolot gör sig förtjänt av varje sekund. I stället för ett ofokuserat sorlande möts bandet av rasande applåder. Atmosfären i Warpaints musik kräver mycket av sin omgivning, men i kväll väljer publiken faktiskt att gå in i den.

Emily Kokal, Theresa Wayman och Jenny Lee Lindberg tränger ihop sig tätare än de behöver vid scenkanten – snarare av självklar intimitet än av blygsamhet. Tillsammans lyser de av säkerhet och klanderfritt spelande, men desto mindre visar de upp en nerv. Ingenting oväntat händer eller riskerar att hända när Warpaint spelar, och Disco//Very, New Song och Keep It Healthy blir alla välkomna energifyllda inslag i en setlist som stundtals stagnerar i sitt vinnande psykedeliska koncept. Under den sistnämnda låten vandrar gitarristen Wayman bort till trumsetet och assisterar sin bandkamrat med några slag. Genom att ta tillvara på hela sitt energikapital får Warpaint publiken att göra detsamma, och på Roskildescenen har de aldrig passat bättre.