Warpaint
Roskildefestivalen, 4/7 – 2014

Warpaints självbetitlade andra studioalbum fick i internationell press recensioner där majoriteten kunde ha varit skrivna av samma person. Warpaint ansågs mestadels magisk, jagande, atmosfärisk, eterisk. Det är inte automatiskt något negativt men det tyder på någon sidas förutsägbarhet. Jag är inte ens säker själv på om det är adjektiven och de intressanta tankegångar som rinner ifrån musikjournalisterna eller om Los Angeles-kvartetten förra året gav ut en fullängdare som erbjöd ett ganska smalt spektrum av intryck. Men vokalisten och gitarristen Theresa Wayman berättade redan i inspelningsstadiet att deras vision var minimalism och att den jobbades fram under improviserade soundcheck-sessioner. the Guardian-skribenten Alexis Petridis tyckte att det resulterade i att den subtila singeln Love Is to Die i jämförelse med övriga spår lät som Vengaboys cover av Hot Hot Hot.

Den liknelsen blir ännu mer slagkraftig när man under eftermiddagen beger sig till Roskildefestivalens senaste tillskott, Avalon, en scen med kapacitet för en publik på 12 000 som kombinerar ett mindre tak med bar himmel. Någons Ducktails-flagga vajar stadigt, publikens sorl börjar påverkas av berusning och Warpaint har värme- och publikförutsättningar som är minst likt bra som under Les Big Byrds explosiva Avalon-start. Ändå blir det problematiskt, snabbt. Wayman, Emily Kokal, Jenny Lee Lindberg och Stella Mozgawa har på sina tre huvudalster utvecklat ett av de mest distinkt säregna rocksounden i modern musik men deras spöklika stycken är så sköra att de verkar bestå av ektoplasma snarare än ben. Då spelar det mindre roll att de styr sina låtstrukturer med järnhand och telepatisk kommunikation.

”Let’s party, let’s party!” ropar Kokal och sparkar igång Undertow. Det är till en början en av de sämre festerna jag varit på i år, hade konserten varit en Spotify-playlist hade folk inte bemödat sig om att queuea. Halvvägs in skruvar bandet upp The Fool-höjdpunkten betänkligt och plötsligt synliggörs en anledning att hoppa upp ur soffan, hänga av sig hörlurarna och gå och uppleva Warpaint live. När de tar i verkar tältet vilja blåsa bort till sina jämlikar vid East-campingen.

Oftast sker detta när de blickar bakåt. Elephant från Exquisite Corpse-EP:n och The Fool-materialet har den progressiva tyngd som de nya spåren så förtvivlat saknar i dessa sammanhang. Warpaint hade definitivt gjort sig bättre i en annorlunda miljö – när de Sverigedebuterade på Trädgår’n under Stay Out West 2011 var de lyriska rösterna många – men deras nya skiva sätter upp barriärer när intimiteten försvinner. Sorlet och musiken blir ett. Warpaint är snarare en skiva som borde framföras i tysta salar vanligtvis avsedda för det vi kategoriserar som finkultur.