Warpaint inleds med ett skrik och ett ”sorry!”. På förhand har Warpaint – bandet – beskrivit sitt andra, självbetitlade album som ett resultat av experimentella jamsessioner, och spontanitet blir också det allra första intrycket. Strax över tre år har gått sedan den hyllade debuten The Fool, som var någon sorts drömpop-grunge-hybrid med konstanta svängningar, enskilda tekniska briljeranden och som samtidigt lät som om den när som helst kunde falla isär – att en smärtsamt skör låt som Undertow kunde bära i nästan sex perfekta minuter var rätt oförståeligt.
Att det nya albumet uppkallats efter bandet självt är däremot förståeligt eftersom det totalt omdefinierar vad Warpaints musik är – år 2014 är det sällan några speciella element som sticker ut i deras ljudbild. Med inspiration från bland annat R&B, ”things that have drum machines and ambience”, har de nästan uteslutande baserat Warpaint på flytande strukturer och eteriska arrangemang, byggt på omfånget snarare än närheten till lyssnaren. Det handlar inte om musik att snabbt konsumera utan om tolv spår som går in i varandra och skapar en helhet som med sin skicklighet och känsla av improvisation alltid känns helt naturlig.
De tydligt influerande banden Radiohead och Slowdive lyckades med sina mer ambienta verk Kid A respektive Pygmalion komma nära inpå lyssnaren men åstadkomma samma utomvärldsliga känsla. Med drömsk musik kommer en balansgång mellan det introverta och det extroverta, mellan att blicka ner i skorna eller ut i rymden och samtidigt behålla fötterna på jorden. Warpaints Emily Kokal och Theresa Wayman använder ofta samma kommunikationsmedel som Thom Yorke: att införliva genomskärande ångest även i de mest subtilt frammumlade textraderna. Just när man tror att Teese är på väg att ebba ut som ett stämningsfullt mellanspår bryter de ut i ett eskalerande, upprepat ”I need more now”.
Warpaint står inte alltid i det där perfekta mellanläget, och man placeras då i stället själv någonstans mellan ointresse och besvikelse – till exempel byggs Biggy upp av en ensam syntslinga och en maracas och verkar leda ut mot rena Souvlaki Space Station-proportioner. Men det kommer aldrig, utan i stället stagnerar man i ett snyggt men ogreppbart jammande. Det är här Warpaint faller på sin flummighet, på sina ambitioner om att sakna ambitioner. Men stunder som andra- och tredjespåren Keep It Healthy och Love Is to Die visar att Warpaint kan vara voluminösa och samtidigt manifestera vad en bra poplåt är, och de är något av det bästa i sitt slag.