White Fence
WWDIS Summer Fest, 9/7-2013

Att den Kalifornien-baserade sångaren, gitarristen och låtskrivaren Tim Presley gör sin första Sverigespelning med sitt soloprojekt White Fence är antagligen inte en stor grej för de flesta. För några är det dock stort. För mig är det det. För att alla ska ha allt på det klara: jag är ett stort fan av White Fence, han är en av de få akter som jag verkligen förväntar mig riktigt bra släpp av varje gång och sedan jag hörde hans andra soloskiva …Is Growing Faith i januari 2011 har han inte gjort mig besviken. Inför hans spelning på WWDIS Summer Fest tog jag ut pengar enbart för att kunna köpa hans senaste skiva Cyclops Reap vid merch-bordet. Om vi säger så här: jag är knappast objektiv, men det är nog ingen som valt att skriva om musik.

Vid en normal spelning i Stockholm hade White Fence kanske bokats till Debaser Slussen, om vi är generösa, och kanske dragit hundra till hundrafemtio personer. När han nu går på Färgfabrikens stora scen, strax efter att Sic Alps genomfört en imponerande spelning på den lilla scenen, och publiken mötts av beskedet att dagens headliner Death From Above 1979 ställt in, är det betydligt fler där. Salen, som tar in en bra bit över 1000 personer, är knappast full men det är ändå en imponerande publik som möter Tim Presley när han går på scenen tillsammans med sitt tre man starka kompband.

På skiva är White Fences mix av garagerock, folkrock, psykedelia och sextiotalspop en eklektisk blandning av genrer som ibland framstår som något schizofren. Live är det tightare och Presley och hans kompband är imponerande samspelta, utan att de förlorar den känsla av oberäknelighet som är så viktig för att rock skall kännas levande i livesammanhang. Trots att jag lyssnat på White Fences studioskivor regelbundet i flera år är det svårt att hålla koll på vilka låtar som Presley drar av. Det spelar ingen roll. Allt är av imponerande hög kvalitet och när bandet efter drygt en halvtimme jammar framför en publik i extas inser jag att jag inte har någon aning om hur länge de har jammat på den här låten – och publiken har hoppat runt som galna utan att tröttna det minsta. Kanske handlar det bara om tre-fyra minuter, kanske om över tio. Det är svårt att inte dras in i musiken, oavsett hur mycket man egentligen ogillar jammning egentligen.

Tim Presley har ett förflutet som frontman i det sextiotalsrock- och britpopinfluerade bandet Darker My Love och det märks; han dominerar scenen på ett sätt som bara kommer med rutin och som egentligen hör hemma på större scener.

Det är White Fences garagerockiga sida som gör sig bäst live, när bandet får visa upp sig som det imponerande tighta rockband de är. Inte för att det är något fel på de lugnare momenten, det är bara svårt att mäta sig med den respons publiken framför scenen ger exempelvis Pink Gorilla och Chairs in the Dark, när Färgfabrikens stora sal förvandlas till en svettig rockklubb. White Fence visar precis hur en rockkonsert bör genomföras; det är enkelt och avskalat med fokus på enbart musiken – och det är riktigt, riktigt bra. White Fence överträffade utan några svårigheter mina väldigt högt satta förväntningar och det var länge sedan en klubbspelning imponerade så här mycket.