Whitney
by:Larm, 3/3 – 2016

Jag tror att det var trummisen i det kanadensiska hårdrocksbandet Triumph som sa att det är omöjligt att vara sångare och trummis på samma gång, att det är som att vara eldslukare och brandman samtidigt – två helt enkelt oförenliga arbetsuppgifter. Det verkar inte Julian Ehrlich, sångare tillika trumslagare i det omåttligt hajpade Chicago-bandet Whitney, ha brytt sig om då han tar sig an de båda uppgifterna med ett flin på läpparna. Whitney har inte ambitionen av att vara världens mest seriösa band, ”den här låten handlar om att bli riktigt full” berättar Ehrlich mellan en av låtarna, ett ställningstagande som känns uppfriskande bland all lovande superseriös Stockholmspop som by:Larm har att bjuda på.

Whitney består dels av Ehrlich som har ett förflutet i Unknown Mortal Orchestra, och dels av Max Kakacek som har ett förflutet i det numera nedlagda bandet Smith Westerns. Tillsammans med ett gäng kompisar blir de Whitney, ett sex man starkt popband med starka influenser av soul och country. Hur opretentiös musiken än tycks vara, så har inga element av bandets ljudbilder utelämnats i ett livesammanhang – stundtals figurerar det faktiskt hela två trumpeter på scen. Det blir, för ett band som spelar slackerpop och som enbart släppt en singel, ett ganska starkt ställningstagande – det är viktigt hur det låter.

Whitney har tilldelats en relativt sen speltid i en av festivalens bättre lokaler. För att kunna spela hela sitt ungefär sju låtar långa set går bandet på fem minuter tidigt, något som även det känns tämligen ovanligt på en festival där de allra flesta väljer att gå av ett par minuter tidigt. Förutom de rika arrangemangen så är Kakceks idérika gitarrspel det kanske starkaste i Whitneys musik. Precis som i Smith Westerns, som jag också tror stod ut just på grund av hans melodier, så ligger Kakaceks gitarr som en grund för den övriga musiken att florera. Utan honom hade Whitney garanterat aldrig låtit som de gör.

Med ena foten i soulen och den andra i outlaw-countryn spelar Whitney festivalens kanske mest själsfyllda musik. Bakom slacker-estetiken döljer det sig ett band som i högsta grad bryr sig om och vet vad de gör, bara att de råkar ha väldigt roligt när de gör det. Kvällens spelning är bandets sista för denna korta uppvisningsturné genom Europa, tillika med största sannolikhet även deras sista uppvisningsturné. När albumet är släppt och klart finns det inget som talar emot att Whitney inte kommer att charma varenda en som får ta del av deras välskrivna pop. Absolut inget.