Mango Stage
Whitney
Primavera Sound, 2/6 – 2017
Publicerad: 3 juni 2017 av
Rikard Berg
Få artister blir glada av att gå ut tidigt en festivaldag på den största scenen. Oftast innebär det en dåsigt bakfull publik, där solens ljus tar bort allt som är mystiskt och spännande. Oräkneliga konserters potential har på det sättet tappat sin slagkraft genom historien. Det gäller dock inte för Whitney – deras solblekta folkrock känns precis lika varm och lugn som fredagseftermiddagen på Primavera.
Förra sommarens debutalbum Light Upon the Lake var ekvivalenten till att åka i en nedcabbad bil, känna vinden i håret och uppslukas av att allt i hela världen är i harmoni. Exakt den känslan frambringar de live – inte så konstigt, eftersom sångaren Julien Ehrlich sitter i en liknande position. Den nedcabbade bilen är utbytt mot en scen, men där uppifrån har han en utsikt att dö för. Tittar han åt höger ser han solen gå ner över Barcelonas stadssiluett, åt vänster ser han fartyg kryssa fram längs Medelhavets horisont. Hans ansiktsuttryck säger allt – “livet är inte så dumt” – och det är exakt vad en optimal Whitney-konsert ska utstråla.
-
Ehrlich är dessutom något så ovanligt som en sångare som samtidigt spelar trummor. Det skapar en särpräglad rytmik till musiken och gör att den alltid håller oss på tårna. Tyvärr, i synnerhet i tjugofemgradig sol, bidrar det också till att det är svårt att hålla andan. Ju längre konserten fortlöper, desto flåsigare blir Ehrlichs sång och desto mindre lyckas han hålla falsetten i styr. De guldkantade melodier som är Whitneys signum slätas därför lite ut. Tur då att bandet bärs upp av andra melodiska atleter: i synnerhet Max Kakacek på gitarr och Will Miller på blås. Tack vare Ehrlichs och Kakaceks gemensamma förflutna i den numera nedlagda indierockgruppen Smith Westerns, är Whitney en oerhört samspelt debutant.
Att livet inte är så dumt vets bäst av den som också vet hur det kan vara dumt. Kakacek sjunger friskt om alkoholism, avtagande kärleksrelationer och vänner som försvinner. Han gör det med en optimism om att gräset faktiskt skulle kunna vara grönare på andra sidan och just det gör honom så sympatisk. Med ett leende kan han tackla det mesta – han pekar på Whitney-backdropen bakom sig och skojar om hur liten den är: “I mean, did anyone see Slayer’s backdrop yesterday? That thing was huge… Anyway, this song is about dying!”. Alla bekymmer tynar in i bakgrunden, vackra melodier tar över för en stund, Ehrlich sjunger lite falskt, publiken går halvt om halvt på sparlåga som man måste göra en varm dag. Någon är lite avmätt – allt är väl.
-
