Whitney
Roskilde, 1/7 – 2016

Framför mig står ett par i 70-årsåldern. Kvinnan jublar, nynnar med och dansar, tar fram en öl i sin mans ryggsäck som de delar på. Ibland tittar de på varandra lite kort, utbyter något ord och ler, och någonstans i de rörelserna ligger det en självklarhet som antyder att de vet utan och innan vart de har varandra, att de verkar vara precis vart de vill vara. De är på Whitney, folk-, country- och soulbandet från Chicago med medlemmar från Smith Westerns och Unknown Mortal Orchestra.

Deras låtar handlar om att förlora vänner i takt med åren som trillar på, att hålla fast vid någon när det blåser upp till storm, om guldglimrande år och morgnar med illamående. Sångaren Julian Ehrlich och de övriga i Whitney var inte födda när den åldrade duon framför upplevde just allt det som de för genren traditionsenligt sjunger om, Ehrlichs föräldrar var knappt födda när nämnda par började lyssna på Whitneys alla klassiska föregångare. På Roskilde spelar sådant sällan roll. Jag ser aldrig så mycket gamla människor som omdefinierar vad gamla människor vill och kan göra som här.

Spelningen i Pavilion-tältet på Roskilde är Whitneys första ordentliga ’stora’ spelning och eftersom regnet kommer och går i oberäknelig takt är uppslutningen småskaligt filmisk. Publiken är ingen enorm massa – det är aldrig en enorm massa om huvudsångaren förvånat lyckas urskilja att en han drack öl med i high school för flera år sedan finns bland åskådarna – men vi är så många att hjärtat kniper när de väntar på att applåderna ska ta slut efter varje låt. Whitney tolkar Bob Dylan, de ger sig på The Avett Brothers, den sista är fin medan den första är överflödig, men framför allt spelar de sina egna ljuva sånger och de är som gjorda för att smeka alla trötta, säga att allt kommer bli bra, åtminstone en stund, under en tredje festivaldags eftermiddag. Stämningen påminner litet om Fleet Foxes första elektriska framträdande på svensk mark, under Way Out West 2008, då de flesta på plats agerade som om deras hemliga uppdrag var att bekräfta bandet tills de inte orkade komma in fler gånger.

Riktigt så maffigt blir det inte nu. Men Max Kakaceks sentimentala gitarrsolon, blåset i Polly, hur Ehrlich mjukt nynnar titelordet i Follow, den underbara Light Upon the Lake och publikfrieriet i avslutningsboostade No Woman… det är en så fin spelning Whitney genomför. Deras låtar hade passat perfekt till visuella amerikanska skildringar av landsbygd, av en regissör som David Gordon Green eller kanske Kelly Reichardt, men det låter nästan lika vackert vid en sönderregnad dansk åker. Att Whitneys avskalade soulrock funkar så bra just här är heller inte så förvånade; den värme, frihet och åldersfrikoppling som genomsyrar de här dagarna är en lika stor del av bandet som av festivalen.