Scen del Hamninloppet
Wy
Festival Del Mar, 30/6 – 2018
Publicerad: 2 juli 2018 av
John Jonsén
Den generella konsensus som råder kring shoegaze är att det ska spelas på hög volym. Det ska vara ljudväggar som dånar i öronen, och det ska vara pulveriserande reverbmangel som vibrerar i ryggraden. Möjligtvis en standard som cementerades efter att My Bloody Valentine uppnådde 129 db (alltså lika högt som ett jetplan 25 meter bort) för ett antal år sedan, men när en genre baseras på ekoeffekter snarare än melodier tenderar det att vara ganska naturligt.
Denna öronkrossarkonsensus verkar dock ljudteknikern på Festival Del Mar inte alls hålla med om. När Malmöduon Wy kliver på scen så är ljudet markant mycket lägre än något annat band på festivalen. Kanske är det en av de mest lågmälda shoegazeframträdanden som gjorts på svensk mark. Det är som att bevittna ett cirkuslejon instängd i en bur. Bortsett från förutsättningarna är Wy ett enormt målmedvetet band som har järnhand över sin drömska ljudbild. Trots att bandet bara har två gitarrer och förlitar sig till stor del på playback så låter exempelvis Hate to Fall Asleep och You & I enormt vackert och målande. Inga tvivel råder om att de lagt mycket vördnad och omsorg för att kunna skala ner liveframträdandet till enbart två personer och kunna behålla intimiteten mellan medlemmarna, och som belönas i den oerhörda charm som bandet fullkomligt osar av.
-
I mitten av spelningen meddelar bandet att album nummer två är på ingång och river av outgivna spåren Softie och Swedish Summer, där förstnämnda handlar om duons filosofi att de ”hellre är snälla än coola” och höjer deras gullegull-faktor hundra nivåer. Det drömska får dessutom en temporär dos emo under Softie när duons ena hälft Mickel Gustafsson kanaliserar Modern Baseball-vibbar, något otippat om än uppfriskande med variationen.
Först vid sista spåret får Wy upprättelse med ljudnivåerna, och även om spelningen sargats av dovare volymer kan duon gotta sig i faktumet att Nobody Else är ett av festivalens bästa ögonblick. Reverbet från trummaskinen gräver djupa hål i själen, medan den glittrande syntslingan plåstrar ihop den och förstärker den. Det är som att bli totalt golvad och att bli mjukt omstoppad i ett duntäcke på samma gång. Just därför är Wy inte någon besvikelse när de kämpar i motvind under kvällen – snarare är det en sorg att inte få uppleva det som kunde blivit om ljudet var på deras sida.