Xiu Xiu
Köpenhamn, 1/4 – 2019

Måndag. Lilla Vega i Köpenhamn. En sömnig publik. Lokalen inte ens halvfull. Xiu Xiu förtjänar mer än så, för det de levererar är just precis det de gjorde på sin senaste platta: en musikalisk käftsmäll. Nivån är chockerande hög för någon som ser bandet för första gången, typ någon som mig.

Cirka 15 minuter efter utsatt tid äntrar frontmannen Jamie Stewart scenen, tillsammans med basisten Chris Pavdrica och slagverkaren Thor Harris, båda tidigare medlemmar i Swans. Fler är de inte, Stewart är enda originalmedlemmen på plats. De verkar samlade, redo. Stewart hälsar publiken välkommen. Sen kommer känslorna. En version av Redux-O-Grapher som inte alls låter som på skiva blir en perfekt start på allt, ett slags förspel som blir expressivt utan att vara för aggressivt.

Efter det drar det igång på riktigt. En flodvåg av kittlande oljud sköljer över publiken, en till synes välplanerad blandning av nyare, mer utmanande, och äldre, mer välkänt material. Stewart kastar sig mellan olika känslomässiga uttryck, röstlägen, och primala läten, hela tiden stöttad av Harris och Pravdicas otroligt tajta ackompanjemang. Det märks att de spelat tillsammans en hel del.

Något som skänker framförandet ytterligare ett snygg-lager är dynamikväxlingarna. Låtarna är lugna och energifyllda om vartannat, utan ens en tanke på att kompromissa med intensiteten. Det blir inte tråkigt eller ointressant en enda gång under kvällen. Xiu Xiu kräver verkligen sin publiks fulla uppmärksamhet, hela tiden. Kaxigt.

En bit in under kvällen märks det dock att det är något med musiken som får det att inte låta hundra procent Xiu Xiu, och det tar mig en stund att förstå att det är texterna som inte kommer fram ordentligt. Det verkar ligga ett mycket större fokus på instrumentationen än på Stewarts röst live, något som skiljer sig avsevärt från hur det är på skiva. Även om det inte går att ta miste på att det är Xiu Xiu man lyssnar på, så är det faktiskt ganska lite som låter som studiomaterialet. Det är intressant, men också lite synd att gå miste om allt det intelligenta textmaterial som finns där.

Att jämföra Xiu Xiu med Swans är väl egentligen inte det första man skulle göra, men Harris och Pravdicas spelsätt gör det nästintill oundvikligt. De gånger som Stewart inte sjunger så låter det som ett lättare och mer math-rockigt Swans, dels tonalt och rytmiskt, men framför allt ljudbildsmässigt. Musiken hade av denna anledning gjort sig bättre i en större lokal, med en mäktigare mixning. Det är dock arrangörernas och (den uteblivna) publikens fel, inte bandets.

Man behöver nog se Xiu Xiu live för att verkligen förstå syftet med musiken. Framförallt noise-elementen på skiva blir klena i jämförelse med hur de presenteras på scen, och jag blir nästan osäker på om jag kommer uppskatta studiomaterialet lika mycket efter detta. Synd, men värt det.

Det är måndag. Det märks kanske i publiken, men definitivt inte på scen.