Xiu Xiu: ”Tänkande är musikens ärkefiende”

Mary Turner Mary Turner heter en av låtarna på Girl With Basket of Fruit. Den beskriver kronologiskt, och med oerhörd detalj, mordet på Mary Turner. Hon var en nittonårig afroamerikansk kvinna, gravid i åttonde månaden, som brändes levande av en vit lynchmobb i början av 1900-talet, i Georgia i USA.

Varför ville du skriva om henne?

– 2018 var det hundra år sedan hon dog, och det var en del skriverier om henne. Detaljerna kring hennes mord är givetvis obegripligt hemska, men en aspekt som verkligen sticker ut är att det var flera hundra vittnen, som inte gjorde någonting. Ingen blev åtalad, ingenting hände. Det slog mig att det inte heller är särskilt osannolikt att något liknande händer i USA igen, med samma resultat. Det händer ju faktiskt nästan redan nu, folk kommer undan med mord hela tiden, och inte ett jävla skit händer, och inget kommer att hända. Så låten handlar både om henne och hennes familj, och om att knyta an det till hur det ser ut i dag, hundra år senare.

Mary Turner Mary Turner tillhör visserligen Xiu Xius mest svårlyssnade delar av deras musik. Både på grund av låttexten, som knappast svämmar över av eufemismer, och den iskalla produktionen. Faktum kvarstår dock att även i deras mer radiovänliga stunder, är det alltid något som skaver. Popmatters beskrev till exempel en gång Xiu Xius musik som ”a continous sabotage of otherwise-perfect pop numbers”, och syftade då på deras tendens att skriva snygga, melodiösa poplåtar, som de kontrasterar med mindre lättillgängliga noiseelement.

Finns det en del av dig som vill stänga vissa människor ute från er musik, genom att göra även era poppigaste låtar ganska svårlyssnade?

– Poängen är alltid att skapa något som förhoppningsvis någon får ut något av, men det enda sättet att göra det är att verkligen vara sig själv… Det låter återigen jättedumt men jag kan inte förklara det annorlunda. Det är inte som att vi säger: ”Åh, vi har gjort en jävla topp 10-singel, och nu måste vi förstöra den!” Det är aldrig så, vi gör vad som känns äkta.

Så Girl With Basket of Fruit var med andra ord inte ett svar till dem som tyckte att Xiu Xiu blivit för poppiga i och med ert förra album, Forget?

– Nej, det var det inte. När vi gjorde Forget var vi intresserade av traditionella låtstrukturer, av att skapa melodier. Vi ville skriva låtar. Den här gången tyckte vi det var kul att, till exempel, experimentera med tribala rytmer.

Hittar du inspiration bland andra saker i dag än förr? Jag vet att Ian Curtis och Morrissey alltid betytt mycket för dig.

– Inte Morrissey längre. Morrissey är över. Men ja, han var viktig för mig, fram till nyligen. Mina tidiga influenser är fortfarande otroligt närvarande och betydelsefulla, men jag förblir ett stort fan av musik, och försöker alltid hitta nya saker att lyssna på. Nyligen har jag fastnat för Donovan. Har aldrig lyssnat på honom tidigare.

Finns det några svenska band eller artister du gillar? Vi är ju trots allt i Sverige. 

– Det här kommer troligen att irritera er, men jag gillar Robyn väldigt mycket. Men tyvärr är all svensk musik vi hör i USA vanlig, supertight pop.

Jamie Stewart har själv sagt till Pitchfork att Xiu Xius låtar i princip alltid kretsar kring samma fem teman: familj, politik, kärlek, brist på kärlek, självmord och hur de är sammanlänkade. På nuvarande turnéns setlist hittar vi exempelvis I Luv the Valley OH!, om Jamies familjs historia, med missbruksproblem, självmord, och självmordsförsök. Suha om hans mammas depression, Normal Love, från nya skivan, om hans längtan efter en, ursäkta formuleringen, ”normal” kärleksrelation, att få bli accepterad och uppskattad.

Vilken funktion fyller dessa texter för dig? Blir det någonsin jobbigt att sjunga om så laddade och tunga, personliga erfarenheter, och ständigt behöva väcka alla minnen till liv igen?

– Jag tror att på grund av hur jag blev uppfostrad, och hur min barndom var, så har jag en hög tolerans för den typen av saker, troligen en ganska ohälsosam tolerans. Jag vet inte om jag tycker att det är så jobbigt. Det är ju inte kul att göra, men det är belönande. Att ha möjlighet att på djupet utforska ämnen som känns ogreppbara, och försöka förstå dem, och sen få spela de låtarna år efter år, är ändå en ganska bra position att vara i. Det får ju aldrig de negativa känslorna att försvinna, jag genomgår liksom ingen katharsis. Men känslorna hade funnits där även om jag inte sjöng om dem, så det är ett sätt att att förvandla dem till något, i stället för att… förtryckas av dem.

– Sen är det ju mycket saker jag inte tar upp i Xiu Xiu. Jag skriver om saker jag tror att andra skulle kunna få ut något av, eller om jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra av det. Det är ett sätt att existera med mina upplevelser, i stället för att bara bli alkoholist eller något liknande. Det har hänt några gånger att jag inte insett att vissa saker jag skrivit om skulle såra folk i min omgivning, men det är sällan.

Er musik har ofta kretsat kring sex, både som något eskapistiskt och destruktivt, och som något ganska roligt och trevligt. Varför är det så intressant att skriva om?

– Sex är ju något jag alltid återkommer till, och generellt tror jag att det bara är en reflektion över hur min egen erfarenhet varit. Jag har ju, å ena sidan, ett helt vanligt sexliv som nästan alla människor, å andra sidan har jag, som sagt, en väldigt hög tolerans för mer ”opassande” delar av livet, som jag liksom har inkorporerat i mitt sexliv. Jag har haft många märkliga och ohälsosamma sexuella erfarenheter, och det förekom mycket sexuella övergrepp i min familj. Dessutom var AIDS under mina tonår fortfarande högst aktuellt, så sex var alltid på något sätt förknippat med döden. Det, och det faktum att en stor mängd musik som jag växte upp med var oerhört sexuellt provokativ, har nog betytt mycket. När jag började upptäcka konst och musik var det väldigt normaliserat att vara öppen med sin sexualitet i sitt skapande. Jag är van vid det. Och eftersom jag oftast sjunger om mina egna upplevelser, eller folk i min omgivnings upplevelser, blir det ju på ett visst sätt. Men mest av allt är det bara intressant att skriva om.

Du har även skrivit en roman om ditt liv det senaste året, som jag förstod kretsade mycket kring sex.

– Ja! Den handlar helt och hållet om olika märkliga sexuella upplevelser jag har haft. Den heter Sex Life of Destruction. En del av den är ganska deprimerande, men framför allt ska den vara rolig. Förläggaren började prata med mig på en av våra spelningar och undrade om jag hade funderat på att skriva något, och att han i så fall var intresserad av att ge ut den. Eftersom jag tidigare bara skrivit låttexter och haikudikter, visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag skrev till slut ned lite berättelser jag brukar dra när jag är full på krogen med mina kompisar, och han tyckte om dem. Jag hoppas verkligen att den ges ut. Men det är det inte hela världen annars, jag kommer alltid såklart att hänge mig åt musiken. Men det vore kul, även om det egentligen mest handlar om fåfänga – jag kommer att känna mig så cool om jag får ge ut en bok!

Blir det någonsin ett problem att människor du träffar för första gången kan veta så mycket om dig och ditt liv i förväg?

– Hmm… Jag är inte en speciellt social person, så det är aldrig något problem.

Du har några nya ansikten i bandet dock, Thor Harris och Christopher Pravdica från Swans. Hur påverkar det Xiu Xius framtid?

– Jag känner mig så otroligt glad för att jag har Thor och Christopher med mig. Det här är första gången jag är på turné utan att hata det, och det beror framför allt på dem. De är trevliga, smarta, roliga, fantastiska, kreativa, intuitiva. De är generösa musiker. Jag har redan börjat jobba på några demos till nästa skiva. De sög, så nu behöver jag tänka om helt, men vi håller precis på att börja med något nytt!

Innan Jamie hinner berätta hur det nya materialet låter, vilken riktning de ska gå i denna gång, blir vi utkörda av personalen på restaurangen – den stänger tydligen redan klockan sju. Vi går tillbaka till Fasching, där det har börjat trilla in folk. En konsertbesökare kommer fram till Jamie och räcker ordlöst, tvekande, över en målning hon gjort till honom, som senare får pryda scenen. När vi plockar fram vår kamera börjar han lite motvilligt att posera vid foajébaren. ”Vad tycker du om att bli fotograferad?” är den sista fråga vi ställer. Han stirrar förbi oss, rakt in i väggen på andra sidan rummet, och svarar kort: ”Jag hatar det.”