YAST
Roskilde, 28/6 – 2016

Det märks att YAST älskar sin titel som slackerband. Inte bara för att deras drömska popshoegaze får en att automatiskt vilja slappna av och njuta av livets tillvaro, men för att samtliga medlemmar fullkomligt utstrålar en slackermentalitet och total bekvämlighet (framför allt bandets keyboardist som sitter på en stol och har synten i knäna istället för på ett stativ). Även med en brännande sol och överlag optimalt väder för bandets solskensvibbar blir deras komfort däremot lika mycket gåva som förbannelse.

Under de inledande Friends och Rock ’n’ Roll Dreams etablerar de snabbt en stabil helhetsbild av avkoppling och en oceanmängd av värmande choruseffekter, men glider sedan in i lite halvtrög monotoni när de aldrig vågar ta ut några svängar och förlitar sig på sitt sound mer än vad Jehovas vittnen studerar bibeln. Normalt sett hade energiladdade låtar som Believes och When You’re Around kunnat rädda situationen, men blev istället en del av den enhetliga massan av bandets tillbakadragna sound. Själva tanken av att samtliga låtar får en röd tråd gör samtidigt deras framförande mycket mer behagligt, som att det faktiskt fanns en baktanke med att skala av viss styrka.

Det fantastiska guldkornet Together Forever ifrån bandets senaste album får samma energiberövning som de resterande adrenalinladdade låtarna, men är oavsett stark nog för att förgylla den översofta stämningen någorlunda. Något som hade lyft låten ytterligare var om gitarrerna inte var så fruktansvärt bortmixade ute vid Rising-scenen och rubbar den katarsis som finns i låtens outro – istället känns en total saknad av avslut. Lyckligtvis nog är det en känsla som snabbt försvinner när YAST väljer att avsluta med den oförglömliga frenesin i Because of You, sin egen postpunkurladdning i sann kaotisk anda a là A Place to Bury Strangers. Här visar de vilken energi de egentligen besitter och hur lätt de kan bryta slackerandan om de så vill, som blir ett oerhört efterlängtat ombyte när samtliga medlemmar bryter ut i ett enda tumult av rundgång och ljuvlig kakofoni.

I och med detta klipps den stabila röda tråden i tusentals bitar och rubbar all stämning som byggts upp, vilket är långt ifrån någonting dåligt, men när de bevisar hur grönt gräset är i noisesektionen av bandets förmågor känns resten av setet lite blekt – som att sätta småpinnar i sitt egna fungerande hjul. Det som en helst vill minnas är hur underbart YAST målar upp bilder av drömlika landskap och just därför känns det underligt att höjdpunkten med setet är dess musikaliska motsats, även om bådadera är njutbara i sin grund.