Yeasayer har alltid haft det svårt att balansera sina psychrockinfluenser med sina popambitioner. Deras förmåga att skriva trallvänliga indiebangers har alltid hämmat deras mer experimentella aspirationer, och vice versa. Alla fyra album har delat samma problematik – hur mycket de än kämpar så lyckas de aldrig riktigt få till det perfekta album-receptet.
Erotic Reruns är en passande titel på deras femte försök. För även om ordet ”erotic” inte beskriver detta eller tidigare album speciellt väl, så känns albumet ändock som ett gäng väl utvalda repriser. Yeasayer har på Erotic Reruns valt att gå tillbaka i sin egen diskografi och välja ut russinen ur varje albumkaka. Resultatet blir en härlig påminnelse om hur många kvaliteter bandet besitter, men det leder också till att de stora överraskningarna tråkigt nog uteblir.
Låtmaterialet i sig låter som en återgång till det mer poporienterade andra albumet, Odd Blood. En knapp majoritet av låtarna sträcker sig över tre minuter och det känns onekligen som att bandet velat skriva fler omedelbara pophits den här gången, och faktum är att de lyckas övervägande väl. Ecstatic Baby, Crack a Smile och Fluttering in the Floodlights är alla otroligt catchy, och tillsammans med deras korta längder blir de snabbt vanebildande.
Låtarnas lättillgänglighet förstärks dessutom av den sparsmakade produktionen. Inte sedan debuten, All Hour Cymbals, har den låtit så här avskalad, något som får deras melodier och finurliga arrangemang att lysa desto starkare. Bandet, vars tidigare album alltid tyngts ner av nästan överdrivet fullmatade och upptagna arrangemang, låter här som återfödda i ett garage och Crack a Smile är det perfekta exemplet på detta, med sin spartanska instrumentation och fokus.
Men om hela albumet osar av en hemmagjord lätthet tyngs låtarna av ett oroligt förhållningssätt till omvärlden. Det finns kritik här mot övervakningssamhället, Trump och utrikespolitiska oroligheter. Det är teman som besökts både på Fragrant World och Amen & Goodbye, men den här gången är symboliken bitvis övertydlig och förutsägbar.
Således är allt som glittrar tyvärr inte guld i den här erotiska reprisen. Blue Skies Dandelions, I’ll Kiss You Tonight och Ohm Death är inte alls så catchy som bandet vill få en att tro. Sångmelodierna lyckas inte bära de oinspirerande arrangemangen och dessa låtar hade alla mått bra av mer utsvävande och ambitiösa arrangemang. Samtidigt gynnas inte alla spår av den sparsmakade produktionen. Let Me Listen in on You är albumets absolut starkaste spår, med ett utsökt pianomotiv och stråkarrangemang som förgyller den vackra, om än hotfulla, refrängen. Problemet är att båda dessa musikaliska utsmyckningar ligger alldeles för långt bak i mixen, en mix och produktion som hindrar låten från att bli den enorma ballad den så lätt hade kunnat vara.
I sitt försök att förenkla sitt låtskrivande har således Yeasayer både hjälpt och stjälpt sig själva. En återgång till deras rötter har gjort dem gott kreativt, men många låtar här hade mått bra av deras sentida utsvävningar och ambitioner. Erotic Reruns spelas således som en trevligt familjär, men ack så blygsam, återintroduktion till ett band som brukade kunna och vilja betydligt mer än så här.