“I heard you got guns / well I got fun / I got something sweet, what you call sin so / you lose, I win”
Young Fathers har roligt, det hörs. De gör lite som de känner för, rappar lite slött här, sjunger lite änglalikt där, slänger på ett tungt beat och kanske något halvrostigt synthljud. Det låter inte alltid helt samspelt eller “vackert”, men skottarnas musikformel ser ändå ut ungefär så här: rappa listigt om något allvarligt + ha kul + gå in för det till 110%. Istället för att bry sig om att vara snygga eller låta snyggt siktar de på att göra något nytt och energiskt. På grund av det, och genom att fånga en livekänsla på platta, ligger det en känsla av sent 70-tal över gruppen. Det är svårt att inte tänka på Young Fathers som punkare med fötterna i hiphop och r&b.
Dead är deras första riktiga fullängdare, efter de två minialbumen Tape One och Tape Two. Öppnande No Way börjar med nästan samma ljud som Teddybears Cobrastyle, men istället för att eskalera i ett “bom-diddi-bom” är det en mörk låt om krig i hemlandet Liberia, kontra vardagen i Edinburgh. Långt ifrån den omedelbara radiopopen i Cobrastyle är det ändå lika medryckande med den tragiska och allsångsvänliga texten “AK47 take my brethren straight to heaven”. Hela Dead cirklurerar tematiskt kring krig och död, precis som titeln antyder. Men till skillnad från den mesta andra musiken som behandlar detta ämne blir det inte sentimentalt eller särskilt ödesdigert, utan snarare hårt, brutalt och, motsägelsefullt nog, fullt av liv.
Gruppens kontrastrika och orädda hiphop blandat med en charmig fuck it-attityd, gör att de ställer sig nära band som Death Grips. Klart inspirerade, men aldrig kopierande. Dead är rakt igenom en spännande lyssning, men hoppar runt lite väl mycket mellan olika idéer som ibland tyvärr är något för okokta. Men det råder en skaparglädje som smittar av sig, och Young Fathers har helt klart saker att säga.