Young Fathers
Roskilde, 1/7 – 2015

Vinnaren av Mercury Prize, som delas ut till årets bästa brittiska album, får nästan alltid en boom i karriären. Det har gett en god skjuts på vägen för band som The xx och alt-J, och det senaste priset gick till skotska indierock- / rapgruppen Young Fathers framför näsan på den största snackisen FKA twigs. Att Young Fathers publik trots det knappt ökat i storlek sedan vinsten blir tydligt när de kliver ut på Apolloscenen på Roskildefestivalen inför högst ett par hundra personer. Det ser väldigt fjuttigt ut, men det är lätt att tro att publiken ska växa när folk passerar för att gå in mot det övriga festivalområdet, då scenen ligger mitt i genomströmningen. Det gör den inte, folk går bara förbi – och jag förstår varför.

I teorin borde detta band kunna leverera en ordentlig liveshow – de är spontana, glada och har en musik full av rytmer och musikaliska utsvävningar. Men hela konceptet för deras konserter faller platt. Den enda bakgrundsmusikern på scen är en trummis som får jobba ganska lite, då många trummor ändå är digitala. Trion som är Young Fathers står sedan på rad med varsin mikrofon och dansar lite medan någon av de andra sjunger eller rappar. Att det egentligen bara är Alloysious Massaquoi som kan sjunga och rappa utan att behöva skämmas, leder till att de andra mest tar plats i form av sprattelgubbar. Det teatraliska scenspråket liknar Mora Träsk mer än det borde tillåtas göra. En mer synkroniserad dans och det hade varit svårt att avgöra om det var Young Fathers eller pojkband som Blue och Take That som stod där.

Gruppens starkaste sidor – den bångstyriga punken och den oförutsägbara rytmiken – drunknar helt. Det är förståeligt att de vill bryta en traditionell norm för hur konserter utformas, men sättet de landat i känns bara slött och amatörmässigt, som att de stod på karaokescenen hemma i Edinburgh snarare än på en av Europas största festivaler. Den enda artistiska meriten att ta med sig härifrån börjar till och med i ett misstag. Massaquoi står och pillar med mikrofonstativet när han ska börja sjunga första versen på I Heard och kommer in lite för sent i helt fel tonart, vilket professionellt räddas genom att göra om melodin på hela versen och improviseras till något faktiskt riktigt snyggt. Men inte ens den avslutande hitparaden Low, I Heard och Shame lyckas rädda denna soppa till spelning som står för den första festivaldagens största antiklimax. Young Fathers är inte ett band att räkna bort, men hela livekonceptet borde tänkas om från grunden så att det blir mer budskap och musikaliska experiment och mindre slappt lattjande.