Det har gått ett halvår sedan den skotska trion Young Fathers vann det prestigefyllda Mercury Prize för årets bästa brittiska album framför förhandsfavoriter som FKA twigs, Jungle och Damon Albarn. Dead var en oväntad segrare, men kritikerkåren föll för den entusiastiska gruppen som sprudlar av idéer. Young Fathers har aldrig varit några som putsar till ytan särskilt mycket, utan musiken är rå och de verkar vara ja-sägare till de flesta impulser som kommer till dem. Konsekvensen blir korta väntetider mellan albumen, som tyvärr inte känns helt färdiga.
På nya White Men Are Black Men Too lider de knappast av någon prestationsångest inför att följa upp Dead – de kör bara på. De är längre ifrån sina hiphoprötter än någonsin förr och vill själva att albumet betraktas som rock och pop. Det är också precis vad det är, betydligt närmare TV on the Radio än Death Grips som varit tydligare att jämföra med förr. Singeln Shame är den låt som snabbast drar associationer till TVOTR – men illustrerar också det stora problemet med White Men Are Black Men Too. Trots en intressant grund blomstrar det aldrig ordentligt, mest för att låten (och resten av plattan) har soundet som av att den är filtrerad genom sju år gamla mobilhögtalare. Den horribla mixningen måste förstås vara medveten, men om de har siktat på ett charmigt lo-fi-sound så har de misslyckats. I musiken finns det så många spännande detaljer som visar på deras lekfullhet, men de försvinner in i ett brus när alla ljud ligger på samma våglängd.
För den som står ut och trots allt tycker detta är charmigt finns det mycket att grotta ner sig i. Som tidigare nämnt så är det högt i tak för vilka idéer som plockas med och därför tränger känslan igenom av att Young Fathers verkligen har roligt. Där finns puttrande rocklåtar som Shame och Rain or Shine, det lättsamma visslandet på John Doe, och albumets starkaste spår i Get Started, en kaosartad soulballad över ett klinkande piano.
En överhängande känsla över Young Fathers som grupp och White Men Are Black Men Too i synnerhet är dock att i all sin lättsinnighet så får de inte riktigt fokus nog för att dra full nytta av sin kreativitet. De fumlar nästan bort talangen. Det är frustrerande.