Yung Lean & Sad Boys
Stockholm 5/2 – 2015

De flesta artister har ett fett skivkontrakt eller åtminstone ett skivbolag som får de stora sakerna att hända. Yung Lean och hans Sad Boys är lite av ett unikum som gått under branschens radar och blivit ett namn av egen kraft. Det unga kollektivet med Jonathan Håstad i centrum blev snabbt en internetbuzz och har lyckats med den svåra konsten – att hålla lågan vid liv. Att de hela tiden gått sin egen väg, utan några större muskler i ryggen, förklarar också deras relation till fansen. Hängivenheten är nämligen total innanför väggarna på Debaser Strand. Nästan likt en sekt lever de i symbios – samma förkärlek för den gotiska sportlooken och drömska hiphop-beats. Givetvis ett par bucket-hats bland raderna längst fram, där det större delen av konserten är så livfullt att man kan beskriva det som en pågående moshpit i miniatyr.

Travi$ Scott-samarbetet Ghosttown är med och kickar igång en kväll som går att likställa med en berg- och dalbana. Ganska snabbt inser man att produktionerna från en annan värld kommer stjäla den stora showen, hur intensivt ett gäng ungdomar i övre tonåren än spottar ur sig rader om Oreo, pokémon och milkshakes. Det är inget giftigt Harlem-flow i verserna, men en genuitet som smittar av sig, oavsett om det är allsången i Oceans 2001 eller det faktum att publiken följer allt som Yung Lean gör. Lyfter han ett lillfinger följer publiken slaviskt med.

Men det finns så mycket mer bakom den japan-inspirerade VHS-estetiken och de drogromantiska molnen som sköljer över oss. Bortom all hajp finns några riktigt mäktiga bangers som smäller jävligt högt. Kyoto har allt man kan begära av en låt – och när publiken skrålar med samtidigt som händerna reser sig mot skyn kan inte ens Yung Lean dölja att smilbanden sträcker sig högt över öronen. Som väntat blev det en högst emotionell kväll, för alla inblandade parter.