Vad som började som en svårtillgänglig klyscha för Jonatan Leandoer Håstad har nu blivit en självuppfylld profetia. På Stranger är stockholmaren hemsökt av de mardrömmar han tidigare så idoliserade, allt i ljudet av minimalistiska beats som inte längre känns ett dugg ironiska.
Yung Lean har under åren allt mer byggt på den persona han så vårdat tills den nu är upphöjd i sådan mystik att envar har sin helt egen bild om vem han egentligen är. Trots att han om och om igen öppnar sina sår i låtar och intervjuer finns det något hemlighetsfullt över den svenska rapparen, en innersta kärna som endast hardcorefansen verkar förstå sig på. De är Leandoer Håstads största kraft och ibland tycks det nästan som att han själv mest är uppsvept i deras momentum, ofrivilligt postermodell för Sad Boys-kulturen som han är skaparen av. Det är på fansens händer som Yung Lean har crowdsurfat in mot musikvärldens guldkant och en feature på Blonde. På sitt eget vis har han också belönat dem och tycks hela tiden växa i produktivitet. Under 2016 hann han ge ut tre verk under olika konstellationer och även i år har han gett ut album i plural. Yung Lean spottar ur sig musik i kvantitativ anda, men ändå finns det tydliga estetiker i varje arbete. Han förklarar i en intervju med Beats 1 hur han vill att de enskilda albumen ensamma ska representera en särskild bild av hans sound – att de ska kunna urskiljas från varandra.
På Stranger rör han sig i så fall bland ljud som är radiovänligare än någonsin. Han närmar sig hiphopens Mecka från sitt eget perspektiv och har på albumet skrivit några av sina mest hookiga låtar. Red Bottom Sky var den första singeln som släpptes inför albumet och är bland de vassaste. I den melodiska låten sjunger Lean om de svårigheter han tampats med under de gångna åren. Det har länge funnits en destruktivitet i Leandoer Håstads verk, men det är först på senare tid som denna är obehaglig på riktigt. Redan på albumomslaget syns en suddig Yung Lean bakom ett gäng djävlar, som att dessa ständigt finns närvarande – antingen för att gömma sig bakom eller redo att förbanna honom. Denna plågade tematik märks av i Red Bottom Sky med textrader som ”Paint a picture like Van Gogh / I’m cursed man”. Yung Lean använder sig av den härjade konstnären som metafor och utnämner sig själv till hans like. På singeln målar han sitt mörker på samma sätt som den nederländska konstnären gjorde några århundranden tidigare, med miljöbeskrivningar som ”I’m in a dark room / candles singing hallelujah”. Ett vagt hopp lyser dock stundvis igenom de nedstämda verserna, men det gör också de spiraler som gång på gång drar ner rapparen i skiten.
Texternas nyfunna mognad märks även av i produktionen och musiken, som är nedstämd till samma nivå som Lean rappar på. De olika elementen i låtarna rör sig tillsammans i en perfekt avvägning och är så välplacerade att det är svårt att separera dem, till deras fördel. Bakom detta står främst Gud, Yung Sherman och Whitearmor som alla har varit med sedan länge. Det är tydligt att de har utvecklats tillsammans och att de alla har en liknande vision för albumet. Som en enhet gör de Stranger till en välarbetad massa, inbjudande att gräva ner sig i trots den dystra stämningen. Yung Leans typiska sound finns alltjämt närvarande, men vad som sticker ut extra är de nya influenser som letat sig in. Den konstant stigande synten i Metallic Intuition, den olustiga barnkören i Agony och trapbeatet i Skimask är alla exempel på hur Leadoer Håstad nu bemästrar sitt artisteri till fullo.
Det är svårt att sätta Yung Lean i något annat perspektiv än honom själv, men på Stranger är han ändå sitt bästa jag. Det är hemlighetsfullt i kontrast till totalt utlämnande och för första gången någonsin behöver Yung Lean inte gömma sig bakom sig själv.