Zacke berättar historier som ingen berättar, men som alla känner igen

Luleårapparen Zacke har två album i ryggen, en giftig tunga som omfamnat Norrbotten och är nu i ropet med historier vi alla kan relatera till, men som ingen berättar. Inför sin tredje fullängdare möts vi på House of Gather, ett kreativt komplex, beläget bredvid Nobelberget i Stockholm. Också platsen där han har sin studio och där nya albumet Fattigkussen tagit form.

– Det här är närmast det jag försökt göra. Man har alltid någon tanke i huvudet hur man vill att det ska bli. Ingenting blir ju någonsin så i slutändan. Ska man jämföra med skivan innan så var Renhjärta otroligt viktig för mig, den presenterar mig. Den var ganska självbiografisk, det är den här också, men mer tillbakalutat och betraktande. Försöker se saker med lite större perspektiv och skriva lite mer filmiskt. Om Renhjärta var en bok så är det här en film.

Kan du berätta om titeln Fattigkussen? Det är ju ett påhittat ord.

– Till att börja med är det en slags karaktär som jag byggt skivan kring, en blandning av olika människor och historier. En hel del verkliga. Någon som känner mig kanske känner igen sig lite extra. Men vi behöver backa tillbaka till ordet, det är egen variant av ”fattiga kusinen från landet”. Och kanske backa ännu mer, ordet landet. Vad betyder det egentligen? Det är ett ganska konstigt ord. Som ingen från Norrbotten använder, jag har dock inte bedrivit någon forskning på det. Men det finns något intressant i svävande begrepp. Betyder det man ska åka till stugan eller landsbygden? Det känns lite som en Stockholmspryl.

Så du gjorde helt enkelt en twist på det?

– Ja, precis. Identitetssökeri är väl det vi håller på med allihop. Och om man kommer från en landsort så skildras aldrig det. Eftersom det är osexigt. Sedan fattar jag att det handlar om många aspekter, men det är intressant att det är folk som bestämmer var gränsen går.

Du beskrivs ofta som en Luleårappare, men du har bott i Stockholm de senaste sju åren, känner du dig själv som Fattigkussen?

– Det är lite kul när folk ibland säger ”Ska du ner snart?” för att de tror att man bor där uppe. Men framförallt är det jävligt tydligt att man kommer från ett annat ställe när man kommer hit.

Zacke har gett finger till storstadsnormer, och fortsätter förtälja historier om storstad kontra landsort. En nisch som de flesta borde kunna känna igen. När vi går igenom korridorerna på House of Gather menar Zacke att han knappt känner någon stockholmare, trots att han bott här i snart sju år. Och längs den där korridoren möter vi folk från trakterna där han bott, det som är påtagligt är att ingen är stockholmare. Alla har flyttat in.

Är det här albumet ett resultat av samhällets Stockholmsfokus?

– Lite. Jag har själv flyttat för att kunna göra det jag håller på med fullt ut. Så jag är antagligen ett levande exempel. Jag hade inte haft den här intervjun om jag inte flyttat. Så är det bara.

Upplever du att norrländsk musik får mindre utrymme än exempelvis musik från Stockholm?

– Själva begreppet Norrland är ju lurigt. Umeå är ju 30 mil från Luleå, så det är inget man bränner av på fem. Framförallt handlar det om att folk buntar ihop saker och ting. Det finns inget sug än att bara skrapa på ytan. Det blir ofta schablonbilder, väldigt förenklat, väldigt fördomsfullt. Men folk är inte karaktärerna fullt ut, man är blandningar.

Jag är själv från landet, och kan verkligen associera till låttitlar som En liten stripsmeny, Rondellen och Storgatan 03.25 – vad tänker du på när du hör titlarna?

– Jag ser det framför mig. Dom här historierna, dom berättas aldrig, men det är så jävla mycket folk som kan relatera till det. Majoriteten är inte folk innanför tullarna. Men det är fan en promille av de historierna som kommer fram. Är det rättvist kan man fråga sig. Och Storgatan 10.51 var med på min förra skiva, så Storgata 03.25 är andra delen kan man säga. Den här är lite mer by night.

Det finns tydliga grupperingar i svensk musik, inom hiphop är det bland annat RMH. Känner du att det finns en liknande norrländsk version?

– Random Bastards är ju grymma på det där, grymma på att profilera sig. Det borde vi vara bättre på. Jag har ju jobbat med svinmycket folk som gjort video, omslag och sådant där. Det där borde vi vara mycket bättre på, att hjälpa varandra, men framförallt att profilera det. Vi har nästan lite ansvar. Men på albumet nu har jag en del samarbeten, med lite norrländska akter. Och vi reppar varandra.

Du jobbar även med Peter Morén på det här albumet, han var ju med på Utomlands, hur är det att jobba igen?

– Han är skitgrym, vilken jävla popkonstnär, men samtidigt så jävla jordnära. Han har jobbat med Kanye West och spelat på Madison Square Garden, vilket är enormt. På hela skivan har jag försökt jobba med fler människor när det gäller det musikaliska. Till stor del handlar det om att våga släppa in folk tidigt i processen. Jag har försökt att inte vara så nojig över att visa upp oklara saker. Har försökt att ha lite mod och inte vara så rädd för att skjuta ned saker. Sedan har jag försökt vara mer delaktig i produktionen på vissa låtar, även om Anders som producerat har levlat upp och överträffat sig själv.

Är det skillnad på att jobba med någon som är utanför hiphop-sfären, som Peter?

– Det är väl att man tänker kanske mer olika, fast ändå inte. De flesta jag jobbar med har en ganska bred grund. Eftersom jag är från Luleå har jag ju också varit tvungen att jobba med andra genrer. Men man hittar ofta ändå en liknande referensram.

11 november släpptes Fattigkussen, Zackes tredje fullängdare i ordningen. Ett album fyllt till brädden av historier ingen berättar, men som vi alla känner igen. Gå och beställ en liten stripsmeny nu, vetja.