Recension: Allo, Darlin’

Allo, Darlin’, House of win-win

3.5 / 5

En picknick på en äng, leende människor solbrända i nacken, skvalpande vänner i bäcken bredvid, öl och vin som leder till fylla som i sin tur leder till nattlig promenad hemåt, vinglandes längs med vänsterlinjerna på vägen, hand i hand med någon man tycker om, forever and ever amen eller bara för stunden. Man kommer hem halv fyra och kikar på sin favoritscen ur Annie Hall. Somnar med tår som sticker ut från täcket.

Allo, Darlin’ ligger på samma bolag som The Pains of Being Pure At Heart. Men när deras Fortuna Pop-syskon turnerar världen och sätter brand på shoegazehjärtan med sina svårmodiga gitarrslingor står kvartetten med rötter både från England och Australien på en vinglig scen på en Långgata i Göteborg och spelar musik som rör sig via blodet på ett helt annat vis. En popinjektion som skälver. Ett livsbejakande sound så somrigt att det framkallar pollenallergi. En klyschigt romantisk film tonsatt till musik.

The Polariod Song och My Heart Is A Drummer är båda låtnamn som man antingen älskar eller hatar. Jag sällar mig till de förstnämnda. Allo, Darlin’ kan för den utomstående ses som ett band som är så sliskigt sockersött att det blir obehagligt men det är en passage som man kommer över redan efter en genomlyssning av deras självbetitlade debutalbum. Sångaren Elizabeth sjunger ”Do I have to say sorry for happiness?” och finns det där kvar någon beskaffenhet av skeptism försvinner känslan som i ett trollslag. Det är  hur konstigt det än låter en oförfalskad idealisering av verkligheten och det är svårt att inte fånle.

Till en början är visserligen spelningen lite avslagen; sången svår att höra, miniscenen något vansklig. Precis som publiken växer sig bandet dock in i kostymen och avslutningen är rent utav strålande. Strålande singeln Dreaming är drömmande på ett sätt som avgjort förlägger Allo, Darlin’ bland de främsta popdebutanterna á 2010. I sekunden av eufori som infinner sig ropar jag önskande efter nämnda My Heart Is A Drummer och även om jag i efterhand ser att låten är uppskriven på setlisten ignorerar jag faktumet och sväljer hela osanningen då Elizabeth hälsar att bandet spelar den för min skull. Det är ju faktiskt det Allo, Darlin’s musik handlar om i slutändan. Ett sökande efter glädje, vare sig det handlar om perfektion eller fragmenterande lyckokast. De lyckas strålande med åtagelsen.

Text: David Winsnes

Foto: Anna Theresia