Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Jag står för den stolt men jag är ett stort fan av Miley Cyrus, vilket många verkar höja på ögonbrynen för. Var väl lite kär i Hannah Montana som liten, blev golvad av Wrecking Ball när jag var 23 och får gåshud av den skrovliga rösten hon har 2026. Mina vänner gav mig en signerad fan-bild i födelsedagspresent när jag fyllde 30…

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Det finns så många. Men The Streets 2009 på Roskildefestivalen glömmer jag aldrig. En Mike Skinner rörd till tårar tillsammans med 70.000 festivalbesökare som alla stod med tändare och mobilficklampor i luften och våta ögon. Det var fint.

Bland minnesvärda spelningar på samma festival har vi bland annat när Gorillaz år 2018 fick avbryta för att rapparen Del the Funky Homosapien rappade av scenen och bröt revbenen mitt under Feel Good. Det ska bli kul att se de ta revansch i år. Förhoppningsvis håller de sig på scenen. Jag minns också när jag år 2018 hamnade i kaotisk trängsel och hamnade med ett tiotal människor över mig efter en moshpit på Chase & Status, vilket gav mig oerhörd respekt för folkmassor. Inte lika spektakulärt kanske.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Som chefredaktör kommer jag stå för mycket nyheter, en hel del krönikor och förhoppningsvis intervjuer och reportage med vinklar som ni kommer att tycka om.

Supergrupp (döda eller levande)? Miley Cyrus, Noel Gallagher, Bez från Happy Mondays och Meg White på trummor. Feberdröm.

Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Tveklöst Nicki Minaj om det räknas, hon är otrolig! Älskar både Starships och Plain Jane (Med ASAP Ferg). Båda låtarna är så olika, Starships är mer eufori på dansgolvet medan Plain Jane är mer attityd. Man känner sig odödlig med Nicki Minaj i lurarna helt enkelt.

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Arvikafestivalen 2010. Såg både Robyn och Familjen på Apolloscenen (Näst största scenen) Känns som det var alldeles för mycket folk på båda spelningar och vilket jävla ös det var alltså, att få ha 2 sådana spelningar på samma år på samma scen var rätt galet. Allt var kaos, men perfekt kaos. Den där sortens ögonblick festivaler egentligen handlar om.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Det jag verkligen ser fram emot på Festivalrykten är att få möta artister och intervjua dem. Det är särskilt roligt när jag inte har en jättestor referensram till någon — då blir både recensionerna och samtalen helt öppna, spontana och ärliga, vilket jag tror att många läsare redan har kunnat känna av. Framöver hoppas jag kunna bjuda på rapporter från London, både spelningar och lite längre reportage. Och såklart några överraskningar här och där – det hör till. Ni får se!

Supergrupp (döda eller levande)? Otroligt svår fråga, men efter att ha tänkt igenom det landar jag i Avicii x Ted Gärdestad x Charli XCX x Aretha Franklin x Sam Cooke. Avicii står för produktionen och den emotionella pulsen, medan Ted Gärdestad bidrar med sina svenska texter och de där rena, vackra melodislingorna som skulle passa Avicii perfekt. Charli XCX blir bryggan mellan den enorma stadiumkänslan och de mer souliga elementen. Och bara tanken på en Avicii-drop framförd av självaste Aretha Franklin… helt galet. Lägg dessutom till Sam Cookes tidlösa röst i mixen – särskilt i duett med Aretha – och det hade varit oslagbart i mina ögon.

Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Iguana Party – Ett skitigt motel. Jag lyssnar på den lite för ofta kan jag erkänna. En gång hade jag den på repeat hela tågresan från Malmö till Hudiksvall, och tycker fortfarande att det är en fantastisk låt.

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Oj va svårt! Tycker det finns spektakulära minnen från varje festival såklart! Men en grej som får mig att dra lite extra på smilbanden är Johnossi på den minsta scenen på Peace and Love -06, det var sånt sjukt ös. Dom hade precis släppt Man must dance, och höll på att slå igenom. På samma festival spelade Kristian Anttila, och efter spelningen stod han och signerade skivor. Jag minns att jag bad hans basist signera skivan istället för att jag tyckte att han var snyggare än Kristian. Those were the days.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Jag kommer skriva om svensk indie. Artistintervjuer och spelningar! Det är där mitt hjärta är. Sen hoppas jag på att kunna bidra med en massa fina bilder också, då jag till vardags jobbar som porträttfotograf!

Supergrupp (döda eller levande)? Första spontana tanken är att jag bara vill spola tillbaka tiden till 1995 och vara med kent från början. Det är min supergrupp då som nu för alltid. Men om jag ska försöka sätta ihop en ny grupp så får det väl bli med mina favorit Joakims; Thåström, Åhlund och Berg. Gruppen heter TÅB och kör endast Taube-tolkningar. Riktigt gubbigt kommer det bli, och mörkt som natten. Hade också betalat dyra pengar för se Patti Smith och Aurora köra ett gig med Amyl and The Sniffers!

Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Sabrina Carpenter – Taste. Jag lyssnade sönder den i somras på ett sätt som inte var normalt.

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Det finns många! Men Boko Youts framträdande på festivalen PLX Tjärö 2025 var helt otroligt. Energin som svepte genom publikhavet var elektrisk och väckte liv i varenda cell i kroppen. Även Peace & Love 2009 var minnesvärd – Michael Jackson gick bort under festivalen, och det var väldigt speciellt att ta del av en sådan stor och sorglig nyhet när man befinner sig i en festivalbubbla.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Ni kommer få se mig skriva en massa spännande innehåll. Jag ser verkligen fram emot att rapportera om allt som händer på musikscenen i Stockholm – både stort och smått.

Supergrupp (döda eller levande)? Då hade jag satt ihop Bob Marley, Janis Joplin och Kurt Cobain. Jag är rätt säker på att de tre musikaliska genierna hade kunnat skapa ett riktigt spännande verk – kanske till och med uppfinna en helt ny genre. Och deras konserter hade förmodligen blivit både magiska och fullständigt galna.

Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Att jag förälskas i alla låtar som på ett eller annat sätt handlar om Kalifornien. Det spelar ingen roll om det är Joni Mitchell, The Mamas and Papas eller Phantom Planet som sjunger om den mytomspunna delstaten. Eller Katy Perry som sjunger om California gurls. Men det är nog mer pleasure än guilty.

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Jónsi på Way Out West 2010. Det var en av de första festivalerna jag gick på och jag har aldrig varit så nära en religiös uppenbarelse.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Förhoppningsvis många rapporter från Malmös livescen. Men även en massa andra kul reportage och listor.

Supergrupp (döda eller levande)? Amy Winehouse, David Bowie och MF Doom är alla artister vars bortgång kändes fysiskt i mig. Jag hade gärna sett dem återuppstå och varför inte då på en scen tillsammans?

Ge oss en guilty pleasure du har musikmässigt! Spontant tänker jag på till och med kanske lite för många av de gamla eurodisco-dängorna. Vet inte om det längre går att kalla för guilty pleasure då stora delar av dark italo och darkwave-scenen mer än nosar på det där idag. Anar en större revival inom en inte alltför avlägsen framtid. Men Captain Hollywood projects ”More and more” till exempel, kan jag till och med ha spelat ute när jag DJ:at. Eller ja, åtminstone synthslingan som ju för fanken ändå är odödlig. Eller hur var det nu?

Vad är ditt mest spektakulära festivalminne? Det finns ju ett spektra där. Spektakulärt på alldeles fel vis var det när jag 2001 lyckades sova mig igenom precis hela Tricky-spelningen på Arvika-festivalen. Skall tilläggas att detta också var ett av de gigen som stod högst på att se-listan för mig just det året.

Ett spektakulärt minne på det bästa av vis är bra mycket färskare. Home Front på Grauzone-festivalen i Haag i februari 2026 var något av det fetare på länge. Liten intim scen, nävar i luften och hockeykörer kanske inte är så unikt men den där kombinationen av The Cure- new wave och oi-punk i stora refränger och därtill en publikkontakt och ett ös som bränner rakt in i benmärgen ger något helt eget och klassiskt på samma gång. Också såklart, extra speciellt med en Grauzone-publik som kändes och till stor del var skräddarsydd.

Vad kommer vi få se dig skriva på Festivalrykten? Skrivande är en stor del av mitt liv generellt och utöver recensioner så lär det även bli en del krönikor, kåserier och liknande.

Vad gäller föredragna genrer så är det brett och smalt på samma gång på något vis. Har ett öppet förhållande med sotiga genrer inom allt från punkig new wave till indierockig darkwave och myllret av neon-synthar och fuzz-gitarrer där emellan. Men slänger mig gärna in på både avkrokarna och det större bredare.

Supergrupp (döda eller levande)? Det här var ju en fråga att stranda vid alltså. Lagom svårt. Så mycket fantastiska artister. Men tror att jag har landat i en gedigen skara briljanter nedan i alla fall:

The Soft moon, Curses, Lydia Lunch, Andrew Weatherall, Elizabeth Fraser (Cocteau Twins), Zanias, Tom Waits, Oliver Ackerman (A Place To Bury Strangers).

I ospecificerade roller då i princip allihop är multiinstrumentalister eller åtminstone talanger. Ser (/hör) verkligen framför mig hur den här på samma gång galna, lite spretiga, men också definitivt sammanhörande blandningen verkligen skulle kunna åstadkomma underverk.

Lägg så till det KLF som PR- och hyss-ansvariga så pratar vi världsherravälde.