This Is Head intog Popaganda

This Is Head

Lilla scenen, Popaganda

Betyg: 7 / 10

Det finns de där banden som enbart består utav skickliga musiker, som känns gjutna rent stilistiskt och lyckas kanalisera detta i något som sticker ut ur mängden. Så finns de där banden som redan är allt detta, men går rakt in i hjärtat utan att spreta. This Is Head är den senare varianten.

Jag är snabb att erkänna min svaghet för allt som andas dovt och smutsigt 70-tal anno 2010, när det annars så populära The Smiths idealet med lätta glättiga melodier får ta så stor plats i vissa media. This Is Head är den perfekta kombinationen detta emellan, men live är det framför allt den grövre delen som tillåts växa utan att det svävar iväg från originalidéen. Krautrock och 80-tal är två begrepp som nästan tjatats sönder vad gäller det här bandet, och det är ingen tvekan om saken att de står för ett av årets mest intressanta albumsläpp på hemmaplan. Det som man först kan tänka sig är en ganska kantig kombination växer här samman till något som känns samtida och, förlåt att jag säger det, fräscht.

Det är nästan en märklig känsla när de kliver på scen på Eriksdalsbadet, med gassande sol i ögonen, eftersom klockan är strax innan fyra. Det var inte så här jag hade föreställt mig att mitt första möte med This Is Head skulle bli. Snarare hade jag visualiserat någon rökig mörk klubbscen, på gränsen till för liten, där man knappt kan se något pga långa manliga besökare i skägg och kängor. Utöver detta en överhängande risk att bli nedtrampad. På Popaganda lockar bandet absolut folk, med klockslaget i tankarna, men det är ändå gott om rymd och publiken är inte direkt på det dansanta humöret.

Det jag framför allt imponeras av är hur de lyckas kondensera materialet från albumet, och ändå blåser extra liv i det live. Även om de håller sig strikt inom de stilistiska ramar som satts upp genom plattan, får musiken växa fritt och pulserande, och det är tydligt att This Is Head måste upplevas för att man verkligen ska förstå. Trummisen Adam Jacobsson virvlar fram suggestiva takter på ett sätt som inte är utav denna värld. Det är även han som gjuter den taktmässiga betonggrund som Henric Claesson och Tom Malmros snyggt snirklar sig runt på gitarr och bas. Samspelet där emellan är riktigt imponerande. Det hela balanseras med Björn Wikings drömmande och repetitiva klaviaturspel som förankrar musiken i 2010. Sången är det enda som inte är klockrent med det här bandet, men samtidigt tillför just den nervbalanserande tekniken en känsla som gör att de inte blir för trygga.

När jag går där ifrån med den exploderande avslutningen av 0003 ringades i huvudet, är det tydligt att This Is Head bevisade det faktum jag kom dit för att pröva. Jag har fått ett nytt favoritband.

Text: Frida Ericsson

Foto: Magnus Olsson