
Lista
90-talets 10 mest ikoniska låtar från Manchester
Publicerad: 5 mars 2026 av Filip Beijer
Vår anglofil till chefredaktör har grävt i en av sina favoritepoker. Ja, det blir bara snubbar. Men så får det vara den här gången. Kom ihåg att vi är i 90-talets sunkiga, men ack så ljuvliga, Manchester.
1. “Fools Gold” – The Stone Roses
Okej, tekniskt sett släppt i slutet av 80-talet, men den levde hela vägen in i 90-talet. Sju minuter hypnotisk Madchester-groove som satte tonen för allt som kom efter.
2. “Step On” – Happy Mondays
Ingen låt fångar den hedonistiska Haçienda-andan bättre. Funkig, skev och helt omöjlig att inte dansa till. På riktigt. Försök!
3. “Blue Monday” – New Order
Den ultimata klubbklassikern från Manchester. Den må vara från 80-talet, men under 90-talets raveboom var den fortfarande ett slags helig text.
4. “Live Forever” – Oasis
När britpop exploderade var det här låten som kändes som ett manifest. Självsäker, melodisk och helt orimligt stor.
5. “Don’t Look Back in Anger” – Oasis
Allsång på arenan innan arenabandet ens riktigt blivit ett fenomen. Noel Gallagher skrev i princip in Manchester i pophistorien här.
6. “There Is a Light That Never Goes Out” – The Smiths
Ja, den är från 80-talet. Men under 90-talet blev den ett slags indie-bibel. Varenda studentkorridor i Storbritannien spelade den.
7. “Sit Down” – James
En låt som började som indie-singel och slutade som massiv anthem. Fortfarande en av de där refrängerna som alla kan.
8. “Setting Sun” – The Chemical Brothers feat. Noel Gallagher
När Manchester mötte big beat. Psykedelisk rave-energi som känns som ett direkt eko av stadens klubbkultur.
9. “Kinky Afro” – Happy Mondays
Om Madchester hade ett soundtrack på repeat så var det här en av låtarna. Shaun Ryder i absolut toppform.
10. “She Bangs the Drums” – The Stone Roses
Gitarrpop när den är som mest euforisk. Fortfarande standardnummer på varje indieklubb som vill låtsas att det är 1990 igen.