A Place to Bury Strangers
Debaser Hornstulls Strand, 28/9-2013

Redan under andra låten slår A Place to Bury Strangers Jono MOFO sin bas i golvet. Vad som skulle kunna vara en effektfull encore händer tio minuter in i spelningen. Tio minuter efter det crowdsurfar han och vi har knappt ens blivit uppvärmda. Detta är något som ändå symboliserar hela APTBS musik och show – den följer inga riktiga mallar eller normer.

Live blir låtarna ännu skitigare och råare och högre än på skiva, på det sättet att det stänger ute allt runt omkring en. Ego Death ekar svärmiskt i hela lokalen och trots att det bara är tredje låten är jag redan så inne i mitt eget huvud. Wall of sound-ljudet; lager på lager-uppbyggnaden i låtarna, blir ännu tydligare när Oliver Ackermanns röst knappt hörs genom mikrofonen utan istället dränks av hans gitarr och de konstanta cymbalerna, blir ett knappt definierbart mummel. Det är något så oslipat i hur han riktigt slår på gitarren, så oproffsigt proffsigt. Jag ryser av välbehag när det är några sekunder av rundgång för det passar så otroligt perfekt i hela ofullständigheten.

Ljuset är dimmat och på scen syns bara tre svarta konturer. De har ingen ljusshow, med undantaget av den strob som i slutet av konserten pulserar vitt ljus i full speed i annars totalt mörker, men det förhöjer bara den punk-schizofrena shoegazen som är APTBS. Det vilar alltid mellan dröm och noise, de går från hårda gitarrer till lätta basgångar, att mjukt mumla in i mikrofonen till skrik som fortfarande inte är höga nog att kunna överrösta gitarren. Även om Ackermanns röst i studioversionerna av låtarna är något av det mest framträdande, texterna något av det som förstärker APTBS, så är det totalt annorlunda live. Live tar shoegazen över noisen och mumlet kompletterar allt det råa så fulländat.

Men jag hade velat ha det ännu skitigare, ännu råare, ännu högre. Jag hade nästan önskat att de spräckt mina trumhinnor. Jag hade velat ha en adrenalinrusande dödsångest. APTBS må ha förlamat min hjärna och tryckt bort allting utanför min egen kropp, men det hade kunnat vara så mycket högre på de flesta nivåer. Det var fantastiskt men inte förödande fantastiskt.