Agitator: “Man ska vara snäll i verkligheten – men otroligt elak i musik”

Inför morgondagens albumsläpp befinner sig Agitator i ett märkligt mellanläge, någonstans mellan vardag och kaos.

– Det har varit en virvelvind. Man har knappt hunnit tänka på att skivan kommer ut. Jag har suttit och pluggat religionshistoria samtidigt, asketism, munkar som håller upp armen i 20 år tills den ruttnar säger sångaren och frontmannen Felix Lindström.

Den nya skivan markerar ett tydligt skifte. Tempot har dragits ner, uttrycket blivit mörkare, men intensiteten finns kvar.

– Jag blev lite trött på att vråla hela tiden. Det kändes som att jag hade gjort det tillräckligt bra. Jag lyssnar mest på långsam musik, så det blev naturligt. När vi skrev låtarna var vi ganska slöa, och då var det skönt att låta tempot vara slött. Men det är fortfarande explosivt.

Soundet har också släppts friare.

– Förra skivan var väldigt klinisk – inga fel var tillåtna. Nu fick fel komma med. Allt spelades mer live. Presterar du inte, då har du fuckat upp. Det gjorde det roligare i studion, men också lite läskigt.

En av låtarna, “Året av sex”, rör sig mer som ett tillstånd än en tydlig berättelse.

– Den är snuskig och bombastisk. Flera låtar handlar om att vara kär eller inte vara det, att ha sex eller inte ha sex. Väldigt brett. Det finns något burleskt i det.

Kontrasterna är centrala ,särskilt mellan det vackra och det obehagliga.

– Det kan vara hur obehagligt som helst så länge det är bra. Ett dåligt skämt är värdelöst, men ett bra kan vara hur grovt som helst. Kvaliteten avgör hur långt man kan gå.

Men det finns gränser.

– Personliga påhopp är bara elakt. Det kan man strunta i. Man kan vara elak i leken, men inte i verkligheten.

Delar av skivan spelades in under isolerade former på Öland, där processen blev lika fysisk som musikalisk.

– Jag byggde grejer och stod och dunkade hela nätterna. Folk undrade vad som hände därinne. De såg krokar i taket och tänkte väl det värsta. Jag fick förklara att det skulle bli en fantastisk skiva. Men det var skönt att kunna stänga in sig och bara jobba.

När det gäller influenser nämner Felix Nina Simone, Tricky och Scott Walker.

– Man kan inspireras utan att plagiera. Alla drömmer på samma sätt – det som gör det unikt är detaljerna i ens eget liv.

Texterna har fått löpa friare och ibland bli elakare.

– Jag ville testa frispel och se hur långt man kan gå. Men går elakheten över kvaliteten, då suddar jag. Många av de elaka raderna sitter jag och skrockar åt när de är klara.

Just kontrasten driver skrivandet.

– Ju elakare rader du har bredvid, desto mer kärleksfulla blir de andra. Jag gillar stora kontraster, i allt egentligen.

Bandets höga tempo i releaser handlar inte om stress, utan om ett konstant flöde.

– Det är ett kreativt driv. Alla kommer med otroliga idéer. Första textutkastet kan ta fem minuter, men det tar längre tid att få allt riktigt bra. Nu har det varit en liten paus också – man hinner bli bättre på gitarr, läsa någon bok ibland.

Och om lyssnaren bara känner obehag?

– Då är det ett misslyckande. Det ska vara både behagligt och obehagligt. Annars blir det bara jobbigt.

Samtidigt finns en tydlig självdistans.

– Folk får gärna missförstå och tro att jag är Nina Simone. Eller att jag läser mycket fler böcker än jag gör.

Live, bland annat på Kollektivet Livet, väntar något mer än bara musiken.

– Kanske en slängkyss. Och kanske lite tänder i maten om man har tur.

Till sist landar allt i en enkel princip:

– Man ska vara snäll i verkligheten. Men i musiken kan man vara otroligt elak.

Albumet släpps i morgon och det är utan tvekan värt en lyssning.