Tom självsäkerhet på autopilot – Meghan Trainor missar målet

Tio år efter att “All About That Bass” toppade listor världen över stod Meghan Trainor på scenen under Billboards Women in Music-gala, tog emot sitt Hitmaker Award och utannonserade en 33 datum lång turné tillsammans med Icona Pop, hennes första riktiga turnévända på åtta år. Tre veckor innan albumsläppet ställde hon dock in hela turnén. I ett inlägg på sociala medier skrev hon att livet med en nyfödd, turnéförberedelser och albumsläpp blev “mer än jag klarar av just nu”. Det erkännandet är, ironiskt nog, mer intressant än större delen av Toy With Me, ett album som envist upprepar att ingenting rör henne, men som själv aldrig riktigt vågar visa något som faktiskt gör det.

Trainor har sagt att hon inspirerats av artister som Sabrina Carpenter och Doechii, och att detta skulle bli hennes mest ärliga och orädda album, utan regler. I praktiken handlar “risktagandet” mest om att låna den lekfullt fräcka dubbeltydigheten och småsura revanschtonen som Carpenter gjort till sitt signum. “Pink Cadillac” bygger på blinkande bilmetaforer, titelspåret “Toy With Me” leker med dockreferenser och “Chef’s Kiss” radar upp förbannelser riktade mot ett ex. Idéerna är i grunden roliga, men låtarna tar slut efter första refrängen och fyller resten av speltiden med upprepningar. Där Carpenter ofta jobbar med tydliga punchlines och kvicka formuleringar nöjer sig Trainor med slagordsnivå.

Det märks också hur utbytbara många av låtarna är. Refrängerna skulle kunna bytas mellan spåren utan att någon reagerade. I “Rich Man” beskriver hon sig som både vd och “passenger princess”, i “Delulu” är hon en gudinna som vill kyssa sin egen spegelbild, i “Men’s Tears” drivs hon av skadeglädje och i “Shimmer” glänser hon istället för att svettas. Budskapet, jag bryr mig inte, jag är oberörd, jag är bäst, upprepas så ofta att det till slut tappar all betydelse. Det blir mer mantra än innehåll.

När fasaden väl spricker blir det desto mer intressant. I “Princess” sjunger hon om att känna sig instängd i en roll, att spela en version av sig själv som andra vill ha. Refrängen, där hon ber om applåder för klänningen som döljer hennes trasighet och sminket som håller tillbaka tårarna, pekar mot något mer sårbart. Även “Little One”, en låt till hennes barn, rör sig i samma riktning: en önskan att visa världen men också en rädsla för att låta någon man älskar bli sårad. När ett barns röst avslutar låten med “I love you, Mama” är det kanske sentimentalt, men på ett annars så slutet album känns det som ett verkligt ögonblick.

Samtidigt är stora delar av Toy With Me knappt texter i traditionell mening. “Ladylike” bygger till stor del på upprepade ljud, “Pink Cadillac” staplar bil och ljudimitationer, och titelspåret hackar sig fram genom sin egen hook. Produktionen är polerad men överlastad, och mycket av innehållet hade kunnat kapas utan att något egentligen gått förlorat.

Det enda tillfället där “jag bryr mig inte”-attityden faktiskt känns förtjänad är i “Still Don’t Care”. Här refererar Trainor till konkreta kommentarer om hennes kropp och karriär, och låter en kort paus i förrefrängen signalera att hon faktiskt överväger frågan innan hon avfärdar den. Det ger tyngd, som om det faktiskt kostar något att säga orden. I jämförelse känns resten av albumet mest som en yta.

Toy With Me vill framstå som självsäkert och bekymmerslöst, men upprepningen gör att det snarare känns tomt än starkt. De få sprickor där något verkligt sipprar igenom visar att det finns mer att hämta, men de är för få för att bära helheten.