Alt-J
Heineken Open’er, 3/7-2013

Justice – Genesis. Portishead – Silence. Båda två är ikoniska låtar med två fantastiska band, men även ikoniska inledningsspår. De lyckas båda sätta tonläget och humöret för resten av skivan, eller resten av spelningen. Det är snart dags att ställa Alt-J i samma fina sällskap, med sin redan nu klassiska inledning bestående av Intro/Ripe & Ruin/Tesselate. Alla som faktiskt lyssnat på skivan och inte bara hitsingeln Breezeblocks ska då kunna dessa låtar. Lite orolig är jag att så inte ska vara fallet, men jag blir motbevisad. Med råge. I instrumentellt avskalade Ripe & Ruin skiner detta igenom väldigt tydligt, och bandet lyckas inte riktigt imponera då publiken helt och hållet tar över låten.

Tältscenen är fylld till bristningsgränsen, och jag börjar fundera på om de faktiskt inte ska ta sig ut på festivalens största scen. Absolut, tältscener ger ett helt annat tryck och en mer koncentrerad ljudbild, men med tanke på hur mycket folk som faktiskt paniksprungit hit efter de sista tonerna på Blurs spelning är det något att ha i åtanke. Jag såg bandet dels förra året på Trädgårn under Way Out West, samt deras spelning på Coachella i våras. Under Way Out West var de fortfarande ganska oetablerade, man hade inte vunnit Mercury Music Prize, och ansamlingen människor då var ungefär som förväntat. Då var det en uppvisning i deras musikaliska kunskaper, visst kunde vi som var där texterna, men mycket lämnades åt bandet själva.

På Coachella hade de slagit igenom på riktigt, och då var det väl också i princip fullt i tältet. Förutsättningarna igår och då var alltså rätt likartade, skillnaden är att den polska publiken verkar ha tagit till sig musiken på ett helt annat plan. Det spelar ingen roll om det är Something Good, Fitzpleasure eller Dissolve Me – texterna rungar i det kvava tältet med en imponerande styrka. Endast i spår som Buffalo (som skrevs för filmen Silver Linings Playbook) och de två covers man väljer att framföra står publiken lite handfallen. Det är två rätt otippade covers, den första är Dr. Dre och Kylie Minogues Slow Dre. Den andra är A Real Hero av College, känd från filmen Drive. Även denna, precis som Ripe & Ruin, framförs acapella. Detta tyder också på att det senaste året varit hektiskt för bandet, det är inget nytt på kartan.

Att publiken sjunger med stjälper oftare än hjälper, då talangen på scen hamnar lite i skymundan. De så subtila ljuden som gör skivan till en spännande upplevelse försvinner här i dånet. Ibland, som under allsångsfavoriten Matilda är det dock en stämningshöjare som heter duga. Nu är bandet också med på noterna och för första gången bjuder man in publiken och låter dem sköta några av refrängerna, vilket hör till spelningens höjdpunkt. Med material som detta är det också bara en tidsfråga innan man tar steget ut på de absolut största scenerna.