Amanda Bergman
Popaganda, 27/8 – 2016

Amason var kanske förra årets största personliga vinst för tusentals människor – lättsmält nog för de allra flesta att gilla, tillräckligt indie för att kunna sätta på under en förfest med folk man vill imponera på med sin musikkunnighet, universellt nog att vara ett säkert kort under de allra flesta situationer. Amason var på många sätt en säker följeslagare under 2015, och frontpersonen Amanda Bergman hade definitivt mer än ett finger med i spelet när det gällde deras omedelbara popularitet.

Bergmans röst är omslutande. Den bär henne, sätter en speciell prägel på allt hon rör vid, erbjuder något mjukt och familjärt som är svårt att hitta någon annanstans. Med hennes första soloalbum under just namnet Amanda Bergman, Docks, var svårigheterna att distansera sig från Amason-rösten och hitta någonting som utmärkte henne som soloartist. Live finns samma sorts utmaning – att ta över stora scenen solo, att erbjuda någonting som inte bara är ett säkert kort.

Hon har en trygg plats längst fram, sina charmigt halvstela mellansnack till trots. Det är inget storslaget, bara Bergman med sitt band och en backdrop som skvallrar om en längtan efter en simplare tillvaro. Hela stämningen på scen är som en längtan efter något sublimt, där den totala saligheten är det slutgiltiga målet. I vissa stunder, som när Bergman står still och omfamnas av instrumenten och bilden på öknen bakom henne, är det nära att nå den där sublima känslan. Hennes musik symboliserar flykt från det extraordinära – det är stora ljud och stora känslor, men en sårbarhet och vördnad inför musiken i sig som gör att den upplevs som mer minimalistisk.

Den minimalismen märks av på Popaganda. Spelningen är jämntjock, som en perfekt cylinder, möjligen organisk men i ett hårt format skal. Varken toppar eller dalar märks av, vilket på ett sätt leder oss ett steg närmare det där sublima, det där försvinnandet in i Mojaveöknen, men samtidigt ibland gör spelningen till ett sömnpiller. Musikerna är skickliga och sången oklanderlig men hon spelar alldeles för riskfritt. Amanda Bergman är visserligen ett säkert kort, men inte en vinnande hand just där och då.