Anna Von Hausswolff förtrollade ett utsålt Berlin

Redan från första tonerna är det tydligt att Anna von Hausswolff inte har kommit till Berlin för att värma upp publiken försiktigt. Inledningen är explosiv – en ljudlig urladdning där kvällens kanske viktigaste gestalt, förutom huvudpersonen själv såklart, snabbt träder fram: saxofonisten Otis Sandsjö som med närmast ursinnig intensitet driver konserten framåt som en röd tråd genom hela setet. Det är en fysisk, passionerad närvaro som både sporrar bandet och håller publiken i ett järngrepp.

Von Hausswolff själv är kommunikativ. Hon pratar med publiken, synbart rörd över att vara tillbaka i Berlin. Senast hon stod här var för tio år sedan, då tillsammans med Swans – en referens som känns allt annat än nostalgisk. Inspirationen från Michael Giras kompromisslösa estetik är påtaglig, inte minst i materialet från nya albumet Iconoclast, där repetitiva strukturer, monumental tyngd och långsamt uppbyggd extas står i centrum.

På scen hanterar hon sitt mäktiga, dragspelsliknande klaviaturinstrument – ett organiskt, andningsbart monster som låter lika delar kyrkorgel och industriell maskin. Det finns något tydligt Thåströmskt över uttrycket: karghet, stål, andlighet och smuts i samma andetag. Att de två industrigiganterna har samarbetat känns därför helt logiskt. Få platser passar dessutom von Hausswolff bättre än ett mörkt, iskallt Berlin i januari, som hon effektivt värmer upp med sin dånande musik, buren av ett exceptionellt tight band.

Med sig på scen har hon bland andra Filip Leyman, medproducent till Iconoclast – ett album som tagit sju år att färdigställa. Det är svårt att inte känna glädje över hur skivan nu tas emot, både av internationell kritik (5/5 i The Guardian) och av publiken denna kväll. Responsen i lokalen är total. Huvuden vaggar i takt till de tunga trumslagen. Trafiken till baren är minimal och det är ett gott tecken. Folk står på sina platser, förtrollade av vad som sker på scenen.

Vanligtvis, när svenska artister spelar i Berlin, upplever jag att publiken domineras av svenskar. Inte här. I stället hörs nästan uteslutande tyska runtomkring. Publiken är dessutom remarkabelt blandad: krautrockromantiker med syntfrisyrer, äldre par, och Berghain-stajlade 25-åringar samsas på golvet. Det säger något om von Hausswolffs bredd och om hur djupt hennes musik nu når utanför den svenska kontexten.

Konserten är uppbyggd som en resa där publiken periodvis sköljs över av massiva ljudkulisser, för att sedan tillåtas andas i de stillsammare och vackra partierna. Spår som Aging Young Women fungerar som nödvändiga vilopunkter utan att tappa intensitet eller närvaro.

Mot slutet konstaterar Anna från scenen att tiden har gått alldeles för fort och att vi nu nått kvällens sista låt. Hon möts av ett samfällt, besviket ”no” från den utsålda Huxleys Neue Welt. Hon går av scenen men kommer snart tillbaka. Resultatet blir ytterligare en halvtimme av pampiga extranummer, byggda kring Funeral for My Future Children och Struggle with the Beast.

Det är vackert att se en Anna von Hausswolff som fullständigt äger scenen, som till slut får blomma ut med sitt hittills mest betydande album. Ännu vackrare är att se hur hon nu också får den internationella uppskattning hon förtjänar.

Det är inte ofta det händer. Nationalism ligger mig så otroligt långt ifrån hjärtat. Men när jag går hem över Herrmannplatz ett stenkast därifrån känner jag mig stolt över att vara svensk.