Att sälja sin själ till ett band

Vår redaktör och fotograf Kiia Valavaara skriver om sin relation till Joakim Bergs andra album – Framtiden som aldrig blev av.

Jag hörde Land igår på P3 på vägen hem från jobbet och jag tror att mitt hjärta stannade i minst två minuter. En nära döden-upplevelse mitt i det vackra skånska försommarlandskapet bland blommande raps och blå himmel. Kunde ingen förvarnat mig?

Det var nästan som att få ett röstmeddelande från ett ex, som man typ glömt, fast ändå tänker på varenda jävla dag.

Joakim Berg är tillbaka med sitt andra album, Framtiden som aldrig blev av, och det vore helt omöjligt för mig att sätta betyg på min hjälte och Gud. Det får ni som är bättre på siffror och tal stå för. Jag lägger mig platt på rygg och säger att jag inte kan.

Jag tänkte bara försöka skriva ett par ord om upplevelsen.

Han var tillbaka

När första skivan, Jag fortsätter att glömma, släpptes för ett par år sen, minns jag att jag (också då) satt i en bil och var på väg upp till Enköping på ett dop. Jag körde ensam, tidigt på morgonen, med en take away-kaffe i handen medan solen långsamt tog sig upp över horisonten.

Jag var så löjligt tacksam över att få ha den här stunden i bilen i fred. Tårarna rann helt okontrollerat längs mina kinder och fläckade ner min blommiga klänning.

Han var tillbaka.

När Kent tog farväl i december 2016 var det som att en del av livet förändrades helt för mig och många runtom mig. Vi gick från barn som tagits under deras skyddande vingar till vilsna vuxna över en natt, och nu var vi tvungna att klara oss själva.

Förvirrad köpte jag en enkelbiljett till Filippinerna och behövde hitta mig själv. Fattar ni?! Jag visste liksom inte ens vem jag var utan Bandet.

Så när första soloskivan då kom, så kändes det nästan som ett brev till oss som lämnades ensamma. Som ett vykort från längesen. En hälsning från en barndomshjälte. Han existerar därute någonstans. Sitter i sin studio i Stockholm och knåpar på sina låtar fortfarande.

Världen är ändå inte helt förstörd.

Jag lyssnade på skivan från början till slut och stängde sedan av. Har aldrig lyssnat på den igen, men är extremt tacksam för att den finns.

I oktober 2024 klev jag av ett flyg i Stockholm och när jag slog på mobilen hade jag fått ett meddelande från en vän:

Kent återvänder.

Benen vek sig fullkomligt och 37 år gammal satt jag på golvet utanför gaten på Arlanda och hulkade och stirrade in i skärmen.

Jag behöver kanske inte gå in på det så mycket mer, men naturligtvis organiserades en gigantisk biljettköpsliga och halva min vänskapskrets tvingades att sitta med alla sina uppkopplingsbara enheter och se till att kentbarnen kunde få gå och se sina hjältar igen.

Allt var förlåtet. Jag kunde inte brytt mig mindre om att de ju haft begravning och sjungit den sista sången. Med öppna armar tog jag emot orkestern och skrek bort min röst så fort jag hörde de första tonerna av Stenbrott välta hela arenan.

Hundra procent Jocke Berg

Förra årets spelningar hade kunnat bära mig i många, många år.

Men så en morgon satt en orange affisch med nummer 7 i tunnelbanan.

Hjärtstopp igen.

Kan det verkligen vara ny musik från Jocke?

Nedräkningen hade börjat.

Vips, så slängdes man in i det där fina med att ha sålt sin själ till ett band. Dagarna spenderas med att läsa spekulationer på olika kentforum, diskutera med andra fans, läsa gamla anekdoter och hoppas, längta, drömma.

Men när första singeln Över släpptes så kände jag mig tveksam.

Alltså till typ allt i livet.

Varför tycker jag att den känns så… lökig?

Jag kastades mellan euforisk glädje över att höra den bekanta rösten i nytt format till att känna att fan vad gamla vi har blivit. Både jag och Jocke alltså.

Han sjunger om någon slags fullkomlig sinnesförvirring. Norr blir söder och vänster blir höger, och jag tänker att snälla någon, hjälp gubben då.

Samtidigt var det så jävla kul med allt hemlighetsmakeri kring den nya plattan. En telefonkiosk på Sergels torg, en fotoautomat i varenda småstad i vårt iskalla ikealand, en utställning med förhandslyssning på Fotografiska.

Inga intervjuer. Inga morgonsoffor på TV4.

Bara hundra procent Jocke Berg.

Så efter den där nära döden-upplevelsen i bilen igår klev jag upp strax efter sju imorse och kokade en stor panna kaffe. Satte mig på balkongen i morgonsolen och sörplade i mig mitt svarta guld medan tonerna till Ultraviolett strömmade ur högtalaren.

Stark inledning.

Det kändes också så fett träffande med ”När allting sket sig, var fan var du”.

Jag kände att fan, förlåt Jocke. Förlåt för att jag tvivlade när jag hörde Över.

Nu har plattan snurrat ett par varv här hemma och den växer på mig. Det är förstås skitsvårt att inte jämföra med Kent, men fan vad tråkigt om man inte kan leva lite i nuet och acceptera förändring.

När världen var grön, Land, Nyårsdag. Otroliga låtar.

Och så kommer Fåglarna.

Och då brister det för mig.