The Deadly Syndrome

Med sin självsäkra och energiska lo-fi pop vann The Deadly Syndrome mitt hjärta redan med första singeln, Eucalyptus. Efter de inledande tonerna på en xylofon (!), som sedan övergår i gitarr och ett rullande trumkomp var jag såld redan innan sångaren William Etling ens öppnat munnen. Efter det har jag aldrig lyckats tröttna på deras, sett till LA-popen, ganska klassiska upplägg. Det är gitarriff som sätter sig på hjärnan, pianoslingor som bara skriker glädje och riviga trummor. Ska man jämföra de med ett annat amerikanskt band ligger Ra Ra Riot nära till hands när det kommer till de ömsom gladlynta ömsom hjärtskärande arrangemangen.

Efter singeln följde det briljanta debutalbumet The Ortolan på Dim Mak Records. Sällan har jag varit så fast i en platta. Den härliga inledningen på I Hope I Become A Ghost, känd från filmen The World’s Greatest Dad är fantastisk på egen hand, när låten sedan två minuter in fullkomligt exploderar i ett virrvarr av distade gitarrer och eufori är det svårt att veta var man ska ta vägen.  Skivan har även sina sina lugnare stunder i låtar som Wolves In The Garden som flörtar med en lite folkligare publik.

Killarna i bandet tröttnade sedan på bolaget och gav ut den lite mer nertonade men även mer experimentella uppföljaren utan hjälp från något skivbolag. Även denna fick ett varmt mottagande, men det genombrott som jag hoppats på uteblev. Sedan dess har det varit väldigt tyst. För några dagar sedan visades det dock ett livstecken, ett nytt album verkar vara på väg. Förra sommaren skulle de spelat på End Of The Road festival utanför Manchester, men ställde in i sista stund. I sommar hoppas jag på en repris (minus inställningen), med en lite utökad turné runt resten av Europa.

http://www.youtube.com/watch?v=orzx6eSrvmg