Beach House glimmar

Linné

Att lyssna på Beach House är en biljett till det där drömmande tillståndet innan man somnar, när svävat iväg från verkligheten men ändå har någon fot kvar. Victoria Legrandes säregna men varma röst invaggar en i trygghet, och Alex Scallys okomplicerade och repetetiva gitarrkomp för en steg för steg allt längre bort. Att se dem live är dock en annan upplevelse.

Det är en intim duo som klistrar sig fast i publiken med sin musikaliska innerlighet, men som också skapar avstånd genom stundvis ofokusering. Det finns en rad förklaringar till detta. Efter varje låt punkteras den vackra stämningsballongen med en smäll av Wu-Tang Clans vrålande ljudnivå från Azaleascenen. Det verkar även vara tekniska problem för Beach House då många irriterade blickar och pekningar skickas iväg till funktionärer bakom scen. Från min plats, lite väl vuxet långt bak, är det dock omöjligt att förstå vad saken gäller.

Stundvis glimmar det verkligen till, som i fantastiska Walk In The Park, där Legrandes röst når fram till varenda hjärta i publiken. Jag skulle dock ljuga om jag inte erkänner att hela showen egentligen kretsar kring henne, och det långa krulliga håret som kastas runt likt en heavy metal spelning från 80-talet. Beach House på Way Out West 2010 är kanske inget jag minns väl när jag är gammal och grå, men det samlade intrycket när jag går därifrån blir ändå att det var en förbaskat fin spelning.

Text: Frida Ericsson