Belle and Sebastian
Popaganda, 27/8 – 2016

Belle and Sebastians klassiska album Tigermilk och If You’re Feeling Sinister har båda hunnit fylla 20 år nu – och vi med dem. Inför avslutningen av årets Popaganda är Stuart Murdoch tidig med att poängtera hur en stor del av publiken längst fram ”bara är barn”. Bandet besökte senast festivalen år 2010 och såg samma åldersgrupp i ögonen redan då. Murdochs låtar har tagit på sig rollen som livräddande musikalisk tröstkram för flera generationer, och egentligen aldrig med några stora scener i åtanke. Kvällens spelning blir mot alla odds en direkt förlängning av det tidlösa och det intima i Belle and Sebastians musik.

Åren som gått har byggt upp en självklar dynamik sinsemellan personerna på scenen såväl som till oss nedanför den. Murdoch är den självklara frontmannen och lyckas hur som helst riva de få barriärer som finns kvar – oavsett om det är genom att dingla med fötterna från scenkanten, stråla med sina svenskkunskaper, bädda in The Blues Are Still Blue i ett par tröstande ord inför skolterminen eller låna upp ett fan ur publiken som gästdansare. På en Belle and Sebastian-spelning kan alla sjunga, dansa och få medalj (en sådan delas faktiskt ut under kvällen) och deras sångare manövrerar den med samma kärleksfulla auktoritet som hos en kolloledare. På många sätt är det den rena antitesen till FKA twigs konceptuellt introverta framträdande på samma plats ett dygn tidigare.

När bandet introducerar ”sin låt om OS” förväntar sig många förmodligen att få höra Olympic Village, 6am som släpptes tidigare i augusti. Men i stället är det 1996 års The Stars of Track & Field som börjar spelas – för att snart utgöra ena änden av det spektrum mellan 80-talsklubb och ångestkvavt tonårsrum som Belle and Sebastian friktionsfritt färdas mellan under kvällen. Det förstnämnda temat representeras av debutens hatälskade Electronic Renaissance såväl som det senaste albumets The Party Line, och att drygt 20 år gått mellan de två märks inte på någon sida av scenkanten. De enda tecknen på förvirring uppstår i stället under gitarristen Stevie Jacksons senaste paradnummer Perfect Couples – men så är också de kitschiga Jackson-låtarna en totalt oumbärlig del av Belle and Sebastian vid det här laget. På samma sätt står Belle and Sebastian själva inskrivna i Popagandas DNA, som symbol och levande bevis på vad popmusik kan göra. Att i kväll få avsluta festivalen med ett kollektivt ”Get me away from here, I’m dying” känns egentligen som det enda rätta sättet.