”Bland det sämsta jag sett”

Familjen

Stora scenen, Popaganda

Betyg: 2/10

Sommaren  2008 lärde Johan T Karlsson hela svenska folket skånska, förutom Stockholm. Så verkar det i alla fall på Popaganda. Kanske har man glömt bort den charmiga dialekten som i mångt och mycket är besläktad med den kära danskan. Allsången är i alla fall som bortblåst.

Jag har sett technokollektivet inte bara en eller två gånger tidigare utan hela 3 gånger, och jag minns mycket väl den episka stämningen på Arvika 08. Det var som att alla tömt i sig en Bag in Box trots att klockan bara visat fyra, här har man inte ens öppnat den. Den lokala puben som visar reprisen från 1998 års Champions League har troligen en vildare stämning än Eriksdalsbadet.

Ole Gunnar Solskjaers mål känns betydligt mer intressant än när Andreas Tilliander rattar på knapparna. Frågan är om det verkligen är Andreas Tilliander, det skulle lika gärna kunna ha varit Joel Borg som flyttat in WWDIS till badet, likheterna är stora till utseendet. Med Borg i båset hade vi dock fått dansat till Clash och Neil Young, nu är det mest tråkiga beats för den mest passiva publik jag skådat. Det är många som kritiserar Way Out West för att vara ett sömnpiller, jämfört med Popaganda framställs Way Out West som en enda stor partymaskin. Sömnpiller det kan Popaganda vara. Clash och Young hade varit att föredra alla dagar i veckan.

30 minuter är spelade innan publiken ger upphov till någon form av livstecken. Det blir tyvärr aldrig roligt. Johan T Karlsson hoppar mest runt, men försöker dock rädda det hela med gäster som Martin Sköd och Markus Krunegård. Tyvärr utan någon effekt. Dött lopp, och bland det sämsta jag sett av de 100 konserter jag upplevt i sommar.

Text och foto: Magnus Olsson