Namnet Calexico kommer ifrån en gränsstad mellan Kalifornien och Mexiko. Även bandets musik har alltid låtit lite som en gränsstad, ruffigt men samtidigt väldigt spännande och fullt av influenser från alla världens hörn. Genom att blanda traditionell americana och mexikansk mariachi med folk- och popmusik har bandet skaffat sig ett säreget sound som ofta bjuder på överraskningar. Gruppens nionde studioalbum, Edge of the Sun, är däremot ett dubbelbottnat album vars hopkok av influenser och idéer gör att bandet inte riktigt fokuserar på det de är bäst på.
Edge of the Sun inleds med poppiga Falling From the Sky (har bandet ramlat ner från solens kant mån tro?) vars fina melodi, driviga gitarr och All Things Must Pass-blås kan representera Calexico #1. Bara ett par spår bort gömmer sig Calexico #2, låten Cumbia de Donde lockar fram bandets mexikanska influenser ovanpå en plastig och mer välpolerad ljudbild. Bandet lyckas aldrig riktigt dölja kanterna mellan sina idéer, något som resulterar i en ambivalent stämning. Calexico har visserligen alltid låtit lite som två band på sina album, men så delat som här har det nästan aldrig känts. Bandets oförmåga att bestämma hur de vill låta fortsätter albumet ut, säcken knyts aldrig riktigt ihop.
Trots tidigare nämnda svackor är Edge of the Sun ett väldigt välproducerat album med en massa att ta med sig i framtiden. Spår som Bullets & Rocks, When the Angels Played och tidigare nämnda Falling From the Sky är några av årets hittills bästa alt-country/americana-spår. Calexicos bästa låtar har alltid varit de där Joey Burns gälla stämma läggs över en mer minimalistisk instrumentation och så även här. Men min fråga kvarstår: varför kan inte gruppen lägga mariachin åtsidan och göra ett härligt alt-countryalbum som alla Calexico #1-spår vittnar om att de kan? Kanske för att de då inte längre är Calexico, bandet som låter som två band.