Carla dal Forno
Malmö, 14/4 – 2018

I musikvideon till den australiensiska postpunkartisten Carla dal Fornos kanske mest kända låt, Fast Moving Cars, ligger vi hela tiden en bit bakom någon (dal Forno själv?) som rusar långsamt genom ett soldränkt landskap: ”Don’t go too slow, you’ll get in my way / Come on go faster / To stay in one place I have no desire / The world’s so much vaster”. Att lyssna på dal Fornos musik är att aldrig riktigt få fatt i den, den är ständigt på väg bort. Det är emellertid en känsla som är allt annat än panikartad, snarare rofylld. Inuti något som stundtals landar mellan goth och pop skapar hon musik som är fundersam och självmedveten på ett uteslutande progressivt och sympatiskt sätt.

I en intervju med Resident Advisor från 2011 får Kiran Sande frågan om varför han startade skivbolaget Blackest Ever Black (på vilket dal Forno fem år senare släppte sitt debutalbum). Liksom en våg av andra artister och producenter beskriver han modern musik, house och techno i framkant, som tillrättalagd och förutsägbar: ”[…] after a while you begin to crave content, don’t you?”. Diskussionen är nu, sju år senare, kanske än mer aktuell och på sätt och vis märks det på publiken när Carla dal Forno ger sin första Malmöspelning. Det är svårt att inte fundera på Sandes ord när jag står strax bakom några stycken som satt sig ner längst fram vid scenen.

Stämningen är förvisso mysig: Inkonsts mindre lokal badar i ett rosarött skimmer och tack vare den låga scenen känns det som att gå rakt in i hennes famn. Detta trots att dal Forno onekligen tillhör den grupp rotfasta musiker som skapar sin varma närvaro genom att låta musiken tala för sig själv. Hennes fysiska person är på sätt och vis sekundär, sin personlighet är något hon överlåter oss att skapa genom en sångröst som i sin tur överlåter sig själv till musiken. Det låter kanske lite meta, men det är inte meta, det är väldigt enkelt. Det är enkelt att känna, tänka och röra sig samtidigt när man blir serverad av någon som Carla dal Forno. Kruxet är att det inte är den moderna serveringen (den som Sande och hans likar ifrågasätter) hon tillämpar, vilket möjligen är orsaken till att publiken förblir stillastående (sittande!). Självklart får man göra vad man vill på en spelning men det känns lite trist och en aning primitivt: det ska tänkas till tänkmusik och dansas till dansmusik. Kanske är det för tidigt för att säga något om hennes svenska publik, denna hennes första gång i Malmö – kanske har man inte hunnit lyssna in sig. Det är svårt att hinna med all nyskapande elektro som skickas från Melbourne.

Med det sagt – det är en väldigt trivsam stämning som råder publiken emellan. Hennes lugn, röst och ljuset bidrar till ett samspel med omgivningen där det sista man gör är att ”crave content”. Gammalt (Make Up Talk) blandas med nytt (Summertime Sadness). Det är slutligen både lätthet och en känsla av att vara självständig som Carla dal Forno infriar i mig.