Cat Power
Göta Lejon, 3/11-2014

Cat Power upptäcktes 1994 av Sonic Youth-trummisen Steve Shelley när hon agerade förband till Liz Phair. Då spelade hon neurotisk gitarrmusik, men har sedan dess ändrat riktning och experimenterat med både soul och elektroniska influenser på senare släpp. Redan från början har hon haft ett rykte om att ha unika liveframträdanden, inget framträdande är det andra likt. Halva konserter, fyllehistorier och låtar som går in i varandra utan struktur är alla företeelser som har präglat Cat Power-spelningar. Efter att ha blivit nykter på heltid började hennes framträdanden bli bättre och mer likna riktiga konserter, och det är den riktningen hon har fortsatt i. Senast jag såg Chan Marshall, som hon egentligen heter, var på Way out West 2013. Det var en fantastisk spelning, och jag kommer aldrig glömma hennes mjuka stämma på både Rowland S. Howard-hyllningen Shivers och hennes eget lilla mästerverk Metal Heart.

Spelningen på Göta Lejon annonserades som en solospelning, och det är mycket riktigt bara Marshall själv som kliver upp på scen, några minuter efter utsatt tid. Spelningen börjar helt okej, snart kommer det väl igång, tänker jag. Men det kommer aldrig igång. Cat Power glömmer bort textrader, har svårt att komma ihåg sina egna låtar, klagar på ljussättningen, klagar på medhörningen, ändrar på micken – Nej, till och med Chan själv skakar på huvudet. Till sist börjar hon även ta sig för magen, och rätta till sina kläder. Sanningen är den, något som hon hela tiden hintar om under spelningen men aldrig berättar rakt ut, att hon är gravid i fjärde månaden. Jag tycker synd om Chan Marshall ikväll, det här kan stundtals inte vara kul. Hon har både stor karisma och charm och lyckas därför skoja bort delar av svårigheterna, men det märks ändå att hon presterar långt under sin vanliga nivå.

Trots den underliga position hon befinner sig i så klockar spelningen in på drygt två timmar, och då har hon spelat klart kanske tre fjärdedelar av de låtar hon påbörjat. Många andra avslutas tvärt eller övergår i nya låtar alldeles för tidigt. I konsertens slutskede, då hon lämnat pianot som verkar störa henne extra mycket ikväll, blir koncentrationen något högre. I detta skede slaktas också Metal Heart i en opassande uptempo-version, till min stora besvikelse. Marshall blir mer pratsam ju längre in i konserten vi kommer. Hon avslutar genom att låta en man på samma rad som mig sjunga vackra Sea of Love, för att hon själv inte kan komma på texten. Låten spelas inte ens halvklart och övergår i en anekdot om när hon sjöng på gatan i Frankrike för att kunna ha råd till frukt och/eller cigaretter. Inte ens den anekdoten berättar hon klart, och snabbt får vi veta mer om vad läkare har sagt till henne om graviditeter. Det är i all sin märklighet väldigt underhållande, det tycker både jag och resten av den skrattande publiken. Hon spelar sedan sista halva låten, säger att hon måste gå av, och står kvar långt efter för att ta emot publikens jublande.

Att Cat Power presterar långt under sin vanliga nivå är det ingen tvekan om. Men spelningen blir ändå en frisk fläkt bland allt mer standardiserade spelningar. Chan Marshall är Chan Marshall, inte någon superartist som kan leverera oavsett situation. Jag vet att Alexander Bard och resten av Idol-juryn skulle skaka på sina huvuden, men det tror jag inte Cat Power bryr sig så mycket om. Det råder inga tvivel om att jag hade förväntat mig mer, men efter omständigheterna är nog både jag och Chan Marshall rätt nöjda med kvällen ändå.