”And I felt like I opened Pandoras Box. And now I have to close it.”
Citatet är från förstaspåret Whorehouse, men Wonderland börjar redan på albumomslaget. Erik Berglund i rörelse, med slutna ögon, gapande mun och en färgglad gloria (eller mistelkrans, beroende på hur man ser det) runt huvudet, bestående av något slags neonfärgade blommor. ceo är hans lekstuga; Wonderland en glimt in i den tankspridda, flyktiga och ständigt föränderliga värld som finns i hans huvud. Albumet är precis som fyra år gamla debuten white magic sprängfyllt med impulser och skilda känslouttryck, knappt men ändock sammanhållna av den unika känsla för melodi som gjorde The Tough Alliance till en av Sveriges mest inflytelserika popgrupper det förra decenniet.
När ceo tillkännagav att han skulle släppa Wonderland gjorde han det med ett meddelande om (bland annat) neonskimrande öar, ljudet av lasrar och virvelvindar av kaststjärnor för vassa för att göra någon skada; beståndsdelar som redan var för sig låter fullständigt vansinniga. Wonderland lyckas frammana intryck som får en att dra referenser till just sådana absurda saker ungefär en gång varannan sekund, samlar sedan ihop ingivelserna och presenterar dem som en sammanbunden idé – en låt. Till formen är albumet uppbyggt av singlar varvat med lugnare, nästan helt instrumentala passager, som för att låta lyssnaren landa mellan de intensiva varven. Ett sådant stycke är Harakiri – en Blue Sky Black Death-förnimmande flygresa över vackra landskap och höga bergstoppar – pianoburna In a bubble on a stream ett annat. Det är emellertid inledande Whorehouse som bäst understryker vad jag hävdat ovan. Spåret är monstruöst i sin drivande rytm, kreativa samplande av en barnröst och trallvänliga (ja, trots att den innehåller ordet ”whorehouse”) poprefräng. ”I make up the rules, I break them” sjunger Berglund som för att riktigt betona det gränsöverskridande i allt han gör.
”Strukturerat kaos” är en smått utnött kontradiktion som är löjligt applicerbar på Wonderland. Om white magic var Berglunds sätt att finna sin identitet igen efter att TTA fallit samman, är Wonderland skivan där han hittat den. Lika förvirrad, lika kaosartad – men med en underliggande känsla av stabilitet. 2010 sa han i en intervju med Pitchfork: ”[…] as things simply didn’t make sense in my mind and as i didn’t understand i had to go beyond it, i started dreaming […]”. På Wonderland har hans drömmar inte direkt landat – men de har hittat något att klamra sig fast vid.