Sherihan ”Cherrie” Hersi berättade nyligen i en intervju att det självbetitlade debutalbumet handlar om sorg. Ett enkelt grundbudskap som gör sig förstått hos såväl hennes egna Rinkeby-vänner som ”en Sven i Östergötland”, trots de milsvida skillnaderna i referensramar och livserfarenheter. Det är den mest träffande beskrivningen av hennes artisteri hittills. Redan i förra årets Tabanja berättade hon om gängvåld och kriminalitet från sörjande mödrars och flickvänners perspektiv. Historierna bakom sensationsrubrikerna lät förortsbon vara ett subjekt.
Nu gör hon samma sak genom ett nytt ämne: kärlek. Sherihan är, mer än något annat, ett album om att lämna, bli lämnad och förälska sig på nytt. Cherrie ser sina systrar bli förstörda av sviniga män och ber dem gång på gång att dra. Samtidigt har hon svårt att kontrollera sina egna känslor. Allting präglas av en genomgående uppmaning, riktad till henne själv och andra: ta makten över ditt liv. På så sätt blir hon feministisk utan att vara manifesterande.
Rent musikaliskt sticker det ut från det signatursound som RMH-artisterna kommit att skapa. De metalliskt tunga beatsen och det staccato-aktiga rappandet är som bortblåst. Istället får vi 38 minuter av melankoliskt, långsamt R&B-flow, där sångrösten alltid står i centrum. Cherrie har kallats Seinabo Seys tronföljare, men hennes uttryck är något helt annat än den sistnämnda souldrottningens wailande. Sherihan låter mjukt, följsamt och samtidigt otroligt kraftfullt.
Beatsen, med sina avslappnade trap-trummor, sökande syntmattor och sensuella fingerknäpp, för tankarna till Drake. Om inte bonusversionen av Aldrig igen (må sådär) gästades av Stormzy hade den kanadensiske sadboyen passat utmärkt i hans ställe. Mig själv/Menat är en sentimental kärleksutflykt som påminner om svensk 90-talssoul, Förut är ett klassiskt fuck you till gamla hatare som vill bli kompis när det börjar gå bra.
Trots att hjärtesorg är den genomgående röda tråden knyts allting ihop med nyvakna, pirrande känslor i outrospåret Molnet. ”Har planerat och medvetet tappat min telefon” sjunger Cherrie om vägen dit. ”Du är det vackraste som vandrat under moln”. Hoppet vinner över allt det fula.
Genom sina berättelser blir Cherrie en röst åt den grupp som ofta diskuteras men sällan lyssnas på: kvinnor i förorten. Hon berättar om problemen hon och hennes vänner omges av, men är ljusår ifrån den stigmatiserande stämning som ledarskribenter med utifrånblick hela tiden piskar upp. Det är fantastiskt befriande, men framför allt är det livsnödvändigt.