Det absolut svåraste för artister inom musikindustrin är att hitta en balans mellan låtskrivande, integritet och produktion. Om skalan bara vägs i två av dem blir det antingen en självupptagen röra eller själlös radioföda. Även om det finns miljarder exempel där båda kammat hem nog med royalties för en månadslön, så måste det ändå finnas substans och mening för både en själv och publik. Någonting som CHVRCHES balanserade nästintill perfekt under The Bones of What You Believe-dagarna. Vartenda litet spår, megasingel som b-sida osade skrivglädje förpackad i en nyvaxad proffsproduktion – dessutom gjord av bandmedlemmarna själva. Det var syntpop som betalade räkningarna och fick konkurrensen att blekna i jämförelse.
Rent hypotetiskt är förutsättningarna för Love Is Dead väldigt lovande. Efter att Every Open Eye var nästintill identisk med debuten (på gott och ont) hade CHVRCHES kunnat följa upp vilket bortåtsträvande spår som helst med succé, vare sig om det är 80-talsromantiseringen i Clearest Blue eller The Knife-mörkret i Science/Visions. Med sig har de dessutom Greg Kurstin som producent, ansvarig för kommersiella ultrahits som Adeles Hello och vansinnigt välskrivna dansgolvsbangers som Tegan and Saras Closer och Carly Rae Jepsens Boy Problems. Det är visserligen stora förväntningar, men om det är något band som har möjligheten att skriva en välkomponerad kioskvältare är det just synttrion från Skottland.
I stället för att använda Kurstins magi till att utmana sig själva och sin konstnärliga riktning på Love Is Dead har CHVRCHES fokuserat på att göra ännu en upprepning av sig själva, men med fokus på det smärtsamt lättåtkomliga. Låtar som Get Out och Wonderland osar av potential och energi, men faller platt så fort sömnmedelsrefrängerna kickar in. Det finns ett ofattbart stort tema på att texterna hellre ska rimma och fungera som krokar för att dra in lyssnare på, än att de har något djup eller innehåll. Rader som “And you could be my enemy / And you could be my judge […] And you could be my remedy / If you could show me love” känns som att de är skrivna av ett helt annat band, i jämförelse med exempelvis Make Them Gold. Ibland är energin så låg att låttitlarna bara upprepas lite upphackat, som “Never, never, never, ever / Never, ever, ever say die” och “Deliver-iver-iverance”. Om det vore något slentrianhypat Spotify Top 50-band hade det bara gått in i ena örat och ut genom det andra utan några större intryck, men för CHVRCHES är det ett lågvattenmärke.
Det finns visserligen stunder som magin fortfarande ligger och osar under ytan, och som dessutom får en extra push av allt det snyggt producerade, men långt ifrån nog för att övertyga. Både Forever och Graves är glimtar av allt det vackra som kunde varit – bombastiska refränger med lite driv och välpolerade melodier. I stället för att fortsätta på ett så givet spår gräver CHVRCHES fram ett dammigt dubstepdropp från 2012 på Miracle och syr fast det med Imagine Dragons-körer. Det är nästan skrattretande, tills radiovärdet av låten börjar kicka in. Det är som att käka en riktigt flottig snabbmatsburgare mitt i natten. Lättsmält och motbjudande till en början, men tillfredsställande till slut. Det finns någonting så ohälsosamt beroendeframkallande med det, vad det än är som tämjer den djupt primala impulsen för outmanande refränger i kroppen.
Det värsta med Love Is Dead är vetskapen om att CHVRCHES kan så mycket bättre. Det smärtar något enormt när låtarna är så hook-orienterade att ursprungscharmen får vika undan. Visst, produktionen på skivan är sanslöst snygg, men vad gör det när låtarna saknar hjärta? Om det var bandets mål att bli placerade i samma fack som Clean Bandit och Ed Sheeran har de asfalterat en spikrak väg dit och dundrar fram längs den med supersizade monstertruckar. Headlineplatsen på Coachella har aldrig varit närmare för dem, men de riskerar att bli alienerade innan de ens nått fram.