Crystal Fighters
Popaganda, 27/8 – 2016

Crystal Fighters sätter standarden för sig själva redan de första minuterna av sin Popagandaspelning. Till ljudet av växande syntar dyker bandet i sektioner upp på scenen som är iklädd klängande växtrankor och för tankarna till en kvav djungel. Gitarristen flyger över scenen med ett instrument formad som en harpa, och musiken briserar i ett offensiv rockstackato som skapar en nästan krigisk stämning. Huvudsångaren Sebastian Pringle dyker upp med en stor sjal runt huvudet och en stor bunt brinnande rökelse i handen, om det nu inte är menat att föreställa en massiv joint. Strax därefter inträder de två andra vokalisterna svängandes med stora Crystal Fighters-fanor. Om en grupp reseledare för en charterresa skulle storma en Sudakistan-spelning hade det nog sett ut ungefär såhär.

Snart därefter svidar bandet om till sin sedvanliga indietronica med Solar System, som till större delen består av just det begreppet repeterat om och om igen över ett lager klubbiga syntar. Snart ökar dunket några nivåer med I Love London som gör publikhavet till ett röjigt rave för att snart gå över till Bone of Bones, vars blida stämning absolut hade fungerat som ett inslag i en frikyrklig gudstjänst. Folkigare och allsångsvänliga låtar som solskensmarinerade Plage får plats de också, och representerar bandets hitmaterial. In emellan numren hinns det med några mellansnack där Pringle bland annat påminner publiken om att nuet, det är på riktigt, och uppmanar oss sedan att skrika så högt vi kan för att slå igenom vår dimension till en annan och därmed nå våra nära och kära som inte är med oss i vårt nu. De snabba, spretiga vändningarna i kombination med spexandet gör tyvärr spelningen något farsartad, och det går att fundera på om Pringle kanske driver lite med publiken, om inte sig själv.

Crystal Fighters har inte släppt mer än ett par singlar sedan Cave Rave som kom 2013. De verkar nästan ha gett upp och tröttnat på sitt eget material. Det finns en överhängande känsla av att de söker anledningar att inte behöva ta sitt framträdande seriöst utan har förvandlat det till ett tillfälle att för det mesta bara balla ur. De förvanskar därmed det material de har, och hade egentligen kunnat få till en kvalitativ konsert med om de bara lade ner lite själ i det och inte bara kvasidjupa flosker med lika stort intellektuellt djup som Jersey Shore. Den effekt Crystal Fighters färgglada paraplydrinkslåtar tidigare gav, går istället över till bakfyllestadiet när vi tar oss igenom piña colada-dimman och ser saker för vad de egentligen är.

Med allt detta sagt går det inte att komma undan från att Crystal Fighters står för Popagandas tokigaste fest. Deras underhållningsnivå är alltid på max och de har något nytt att erbjuda mest hela tiden. Man kan inte att värja sig från att dansa och det går att konstatera att festivalen behövde ett litet rave och lite galenskaper. Det är bara synd när musiken ska behöva bortprioriteras och hamna i skymundan för roligheternas skull.