Dag 1 på Way Out West: Nostalgin vann, men publiken var det som bar hem det

Göteborg i augustivärme, ölkön som redan är sjuttio meter lång klockan fyra på eftermiddagen, och en festival som bestämt sig för att inleda med att gräva djupt i sin egen historia. Way Out West har alltid varit bra på kontraster, indiepop mot hiphop, veteraner mot nykomlingar, men dag 1 kändes som en påminnelse om varför den blandningen fortfarande funkar.

Clipse var dagens stora ögonblick, och det finns knappt något mer rättvist sätt att säga det: de förtjänade varenda sekund av hyllningen. Pusha T och Malice på scen tillsammans igen är inte bara nostalgi för nostalgins skull, det är en påminnelse om hur vasst, hur precist och hur obekvämt bra deras samarbete med Neptunes-produktionen fortfarande låter. Det är sällan man ser ett publikhav byta läge så snabbt, från chill sommarfestival-stämning till fullt fokus, varje rad memorerad, varje beat väntad. De bar med sig hela den där 90-talsromantiken, pojkrummet, kassettbandet, känslan av att hiphop var något man upptäckte själv, inte något som strömmades fram till en och lyckades ändå aldrig kännas som ett museibesök. Det levde.

Zara Larsson gjorde precis vad hon skulle: tog en hemmapublik och gjorde den till sin egen på loppet av tjugo sekunder. Det är lätt att glömma hur stor hon faktiskt är förrän man står mitt i en folkmassa som sjunger varje ord tillbaka till henne, på hemmaplan i Sverige, på hennes eget språk emellanåt. Publiken kom verkligen, inte bara i antal, utan i energi. Det var glädje utan cynism, popkonsert som får vara exakt vad den är.

Sen Moby. Det där namnet som många kanske gick förbi i schemat utan större förväntan, och som ändå lyckades väcka liv i en publik som redan gått långa dagar i solen. Det säger något om låtarnas hållbarhet att electronica från sent 90-tal och tidigt 2000-tal fortfarande kan få en trött festivalkropp att röra sig igen, nästan mot sin vilja. Inte den mest hajpade akten på affischen, men kanske den som gav mest tillbaka i förhållande till förväntningarna.

Och så the xx, som på sitt vanliga vis gjorde nästan ingenting och ändå allt. Överlägsna är rätt ord, den där återhållsamheten, tystnaden mellan tonerna, förmågan att få en hel scen att andas i stället för att skrika, är fortfarande unik. Medan andra akter kämpar för att fylla varje sekund med ljud och rörelse, litar the xx på rummet mellan orden. Det är en form av självförtroende som få band vågar visa upp, och som få band klarar av att bära.

Dag 1 blev på så sätt en lektion i kontraster som ändå kändes sammanhängande: arvet från Clipse, glädjen från Zara Larsson, det oväntade uppvaknandet med Moby, och elegansen från the xx. Fyra helt olika sätt att göra intryck och alla fyra lyckades.

Två dagar kvar. Om detta var öppningen, ligger ribban rejält högt för resten av helgen.

Foton: Jens Gustafsson