Damn!- Sveriges bästa liveband

Timbuktu & Damn!

Siestafestivalen

Betyg: 8/10

”Många fylls av lusta; och därmed öppnar de också upp sina sinnen för demoner av lusta. Att de har kommit till konserten och står där och ”diggar” är detsamma som att ge klarsignal till onda andar.”

Thomas Arnroth skriver så sent som 1991 detta om en Madonnakonsert i sitt praktverk Dina harpors buller.
Ja, han är djupt kristen. Ja, Dina harpors buller fördömer allt som ”ungdomar” konsumerar.

Nu är inte jag och Thomas helt överens om definitionen ”demoner” och ”onda andar”, men han är något på spåren. Vid riktigt stora, riktigt bra konserter är det något i luften man inte riktigt kan ta på. Energin från en exalterad publik får en ibland att verkligen tror på att människor kan genomföra saker tillsammans.

När jag var sexton hade jag en tjejkompis som utan att tveka utnämnde The Hives till Sveriges bästa liveband. Jag kan försiktigt ha skjutit in ”mja, vi har ju bob hund också”. Men jag borde ju ha svarat ”nej, bästa livebandet i Sverige är Timbuktu och hans Damn”.

På en dålig dag är Timbuktu oförskämt bra.

Det här är en bra dag.

Men det kan bli mindre funkigt och mer rytmiskt. Sedan märks det direkt när inte Chords är med. Allt blir funk i händerna på Damn. Det Löser Sej blir funk, Plotten Tjocknar blir funk. Till och med Flickan och Kråkan blir funk.

Ett bärande spår är den finstämda Kapitulera. Egentligen krävs en kvinnlig sångerska, som på plattan utgörs av Susanne Sundfør, för att riktigt höja den. Det är synd att man inte har det.

Promoe gör ett snabbinhopp på Mammas Gata, ett in-och-ut framträdande som också hade kunnat vara längre.

Det är det som är lite synd med just den här spelningen. Man vill så mycket på en gång och provar onekligen nya grepp, men det blir inte riktigt så bra som jag vet att det kan vara. Det kan vara snudd på internationell klass när det är som bäst. Nu är det bara bäst i Sverige.